Han bestämde sig för att våga leva

Redan 2001 anade Kenneth Taavo att allt inte stod rätt till. Han jobbade som revisor på ett större företag och det var när han skulle prata inför folk som han märkte att han skakade. Dock valde han att inte bry sig så mycket om det utan tänkte att han säkert bara var nervös.- Men så en dag sa min brorsa, fan Kenneth du går ju som en gubbe. Och det gjorde jag ju, jag gick sådär lite framåtlutat och hade skakningar på vänster sida.Mycket mediciner
Kenneth Taavo sökte vård och 2002 fick han diagnosen, Parkinsons sjukdom.- Framför mig såg jag skakiga gubbar, men de var ju gamla. Jag var bara 43 år, det var lite väl tidigt.På baksidan av ett papper ritar han upp en balansvåg, livets balansvåg. Ena änden står för den värsta tiden, andra änden för det bästa.- Här befann jag mig, säger han och sätter ett kryss längst bort på den värsta delen.Kenneth Taavo fick precis som alla andra med Parkinsons en hel drös med mediciner. Han hade klart för sig att ålderdomen inte skulle blir särskilt roligt, sjukdomen är obotlig och allt medicinen gör är att dämpa symptomen.- Samtidigt började jag fundera, kanske skulle jag i stället vända allt negativt till en styrka. Om jag vill göra något här i livet så måste jag göra det nu. Jag kom till en vändpunkt.Snubblade lätt
Sagt och gjort, Kenneth Taavo började rida. Han gick även med i Bottniska skyttegillet. Ogenerat berättar han om sitt ideal, en "lone ranger", en revolverman som ensam rider in i en öde ökenstad. Han slutade även på sin arbetsplats och startade eget, ett rött litet hus i Juoksengi blev också verklighet.- Sjukdomen gjorde mig modigare, jag hade inget att förlora.Sjukdomssymptomen och biverkningarna av medicinerna däremot var inte lika angenäma som livet. Kenneth Taavo hade drabbats av överrörlighet vilket för hans del exempelvis innebar att han alltid hade huvudet snett vinklat åt sidan. Var det en liten kant på en gatubrunn så snubblade han.- Jag är från Tornedalen, män ska vara män. Och det här var inte särskilt manligt.Ingen tid till ångest
När då hans läkare slog fast att det bästa för honom var en operation, Deep brain stimulation (se faktaruta) och bad honom att fundera över saken tvekade han inte trots att det kändes läskigt.- Jag sade att tycker du att det är de bästa för mig så är det inget att fundera över. Men det är klart, de är ju ändå i hjärnan och grejar.Då Kenneth Taavo även gick med på att delta i en studie var tiden fram till operationen kort, annars hade han fått vänta i ett halvår. Allt detta innebar för honom att det inte fanns tid över till att bygga upp någon ångest. Operationen ägde rum i november i fjol.- Under operationen var jag vaken. Jag hörde hur de skar upp huvudet, hur de handborrade. Men det var ingen fara. De berättade hela tiden vad de gjorde.En vecka efter operationen lämnade Kenneth Taavo sjukhuset. Borta var överrörligheten och spänningarna i kroppen. Själv beskriver han det som en enorm skillnad mot tidigare. Han skakar heller inte lika mycket som förut och kroppen är betydligt smidigare. Medicinera måste han dock fortfarande, men dosen är i princip halverad. - De enda biverkningarna numera är att jag kan drabbas av trötthetsattacker och har lite svårt med balansen när jag ska stiga upp. Men jämfört mot förut så är det bagateller. Operationen var ett mirakel.Balansvågen då, vad hände med den? Ja, sedan Kenneth Taavo bestämde sig för att våga leva så är krysset på den bästa sidan av livet.

Han bestämde sig för att våga leva

43 år gammal fick Kenneth Taavo diagnosen Parkinsons sjukdom. Han beskriver det som ett slag i ansiktet. Men i stället för att deppa ihop valde han motsatsen, för vad hade han att förlora. Likaså tänkte han när läkaren föreslog operationen - Deep brain stimulation.