Det var vid lunchtid på onsdagen som dramat utspelade sig i hamnen i Kängsön, Råneå. Ett sällskap på tre personer hade återvänt från stugan i skärgården och när en man i 80-årsåldern skulle kliva ur båten snubblade han på relingen och föll handlöst ner mellan båtarna.
Vid fallet slog han bakhuvudet och svimmade av. Mannen gled under en annan båt och endast armen stack ut. Dottern hoppade i vattnet och lyckades dra ut mannen och vända på honom.
– När jag tittade ner var han alldeles orörlig med vidöppna ögon och öppen mun. Jag tänkte, nu är han död, berättar svärsonen.
Efter ett tag kvicknade mannen till men att få upp honom ur vattnet var helt omöjligt.
– Jag vet inte hur jag skulle ha gjort. Han är ganska tung och var som en potatissäck, säger svärsonen.
De ropade förtvivlat efter hjälp men utan framgång och paniken började tillta.
Johan Engman och familjen hade varit i stugan på Furuholmen, hans hustru och två av barnen hade åkt hemåt medan han och sonen Folke, 7 år, var kvar för att dra upp båten.
Johan berättar att han hörde ett ljud och att någon ropade till.
– Först trodde jag att de hade tappat en väska eller något dylikt men sedan sa min son att han trodde att någon trillat i, säger Johan Engman.
Han bad sonen stanna kvar i båten och började halvspringa mot bryggan, när skriken blev mer panikartade.
– Då sprang jag ner, så gott det nu gick med flipflops på fötterna, säger han.
När han kom fram till bryggan hängde dottern och mannen över en y-bom. Att få upp honom ur vattnet krävde specialkunskaper och styrka.
– Bryggan är ganska hög, säkert 60-70 centimeter, säger Johan Engman som är officer till yrket.
I det militära har han lärt sig den teknik som nu kom till användning för att få upp mannen.
– Vi guppade honom i vattnet några gånger, då blir det som en kork-effekt.
Med hjälp av den kraft som blir när kroppen flyter upp kunde Johan och mannens svärson tillsammans lyfta upp överkroppen och sedan benen. Sedan lade de mannen i framstupa sidoläge.
Han blödde ganska kraftigt från huvudet och Johan hämtade fösta förbandslådan i bilen och lade om såret. Det visade sig att familjerna var bekanta och Folke fick följa med till bryggan.
– Jag tänkte att det var bra att fick följa med och se at allt hade gått bra, säger Johan.
Efter ett tag kvicknade mannen till och de kunde skjutsa upp honom till Sunderby sjukhus där han fick vara kvar över natten för observation.
Johan vill inte kalla sig för hjälte.
– Det var inte jag som räddade livet på honom, det var dottern som lyckades vända på honom. Om han hade glidit under bryggan och sjunkit hade det kanske slutat mycket värre. Sedan var det ju såklart bra att jag kom dit och fick upp honom på bryggan, säger Johan ödmjukt.
Men för den drabbade familjen är han en hjälte i ordets rätta bemärkelse.
– Utan tvekan, han var ju det som gjorde det möjligt. Annars vet jag inte hur vi hade gjort, ordet hjälte är i underkant. Det kändes direkt när han kom han kollade över läget och tog tag i det på en gång. Berättade exakt hur jag skulle göra, det blev så lugnt.
Familjen vill tacka Johan och Folke Engman.
– Vi vill rikta ett stort, stort tack till Johan och Folke för att dom brydde sig om att kolla upp vad som hänt och genast gjorde vad som behövdes för att hjälpa till. Vi har fått behålla vår far, svärfar, morfar och farfar ett tag till tack vare medmänniskor som ville hjälpa oss i nöden, säger svärsonen.
Han är samtidigt kritisk till hur de som befann sig intill hamnen agerade. Eller rättare sagt, hur de inte agerade.
– De stod bara och tittade.
På torsdagseftermiddagen fick mannen komma hem från sjukhuset, ordinerad en antibiotikakur.
– Han är vid full vigör i övrigt.
Slutet gott – allting gott med andra ord.
– Exakt! avslutar svärsonen.