Jag minns den fortfarande, Sture Söderholms besvikna blick. Munnen som ett streck, den nästan omärkliga huvudskakningen, den distinkta fnysningen ur näsan. Än en gång hade jag kommit sist när vi skulle släpa oss runt Bergskolans elljusspår, än en gång hade Peter Larsson (just det, kungen av Dusseldorf) hunnit både duscha och äta sin banan innan jag låtit skidspetsarna korsa den imaginära mållinjen.
Trots att han åkt tre gånger så långt.
Det var vårterminen det året jag gick ut nian. Sedan dess har jag haft på mig längdskidor exakt två gånger.
Den första gången var en jul hos farsan i Leksand. Den största bedriften jag genomförde i det loppet var att jag undvek att fälla den rynkiga mormor som blåste förbi mig med ett glatt ”det där ser jobbigt ut” på dalmål.
Den andra gången var när jag tävlade runt Ormbergets 2.1-kilometersspår – och vann, är viktigt att tillägga, så att alla minns det – mot min förre kollega Johan Håkansson, ett lopp som fick Luleå Gjutarens starke man Arnold Gard att ifrågasätta om Norrbottens Media verkligen hade något friskvårdsbidrag till sin personal.
Nu har något hänt.
I fjol loggade jag alla mina träningstillfällen i nån app och det blev nästan hundra mil. Förstår ni hur sjukt det är?
Bara på grund av Iris.
Hon är en fyraårig breton med tveksam fågelbehandling men desto trivsammare humör. Denna lilla jycke har fått mig till skidspåret och jag kan inte för mitt liv förstå varför. Hon är nämligen en gigantisk börda.
Det börjar redan när hon ska ta på selen här hemma. Så fort hon ser mig iförd skidkläderna springer hon till sin bädd och lägger sig på rygg. Där ligger hon tills jag går och hämtar henne och bär henne ut i hallen. När vi kommer upp till spåret väljer hon ofta just det tillfälle då jag böjer mig ner för att spänna fast skidorna att springa två varv runt mig och trassla in mig i draglinan. Hon är duktig på att gå åt sidan, tvärbromsa och bajsa bredvid spåret, tyvärr väljer hon oftast att göra det vid just de tillfällen då nedförsbackarna är som brantast och husses fart som högst. Vad gäller draghjälpen kan ni ju fundera på hur mycket en 15 kilo tung hund kan ge en man mellan nitti och tresiffrigt i den bästa av världar. Min värld är dock långt ifrån den bästa. Här, i verkligheten, springer hon fot i uppförsbackar och drar som en galning nedför. På slätten har hon lärt sig att hålla sig på exakt det avstånd där linan ser spänd ut men inte är det. Hon ligger i så perfekt hastighet att man skulle kunna kalibrera farthållare mot henne – om det fanns några farthållare som hade inställningen ”kuta så snabbt att det ser ut som att husse inte behöver göra något jobb medan han egentligen får göra allt”.
Jag ser hur fruktansvärt mycket folk det är uppe på Ormberget, jag ser att kommunen till och med tänker ta betalt för att använda spåren och jag vill ställa mig högst upp på taket till värmestugan och vråla VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ ER?
Längdskidåkning är inte en sport, en motionsform, ett sätt att umgås eller en mysig tillvaro i naturen. Det är ett utdraget lidande fullt jämförbar med tagelskjortan eller den niosvansade katten.
Gå inte på bluffen. Det finns inga soliga dagar. Det här är ett elände.
Men ändå. Du kanske gått upp ett par kilon under julen, såg Tour de Ski på tv och formulerade ett nyårslöfte. Då har jag bara ett råd att ge: Glöm lektioner, vallakurser och dyra utrustningsdetaljer. Ta med något att bli heligt förbannad på istället. Det är som att bota tandvärk genom att slå sig på tumnageln med en hammare – men det fungerar. Skaffa en lat hund att släpa på. Det hjälper faktiskt.
Jo, en sak till: Hälsa för fan inte på mig i spåret. Jag har fullt upp med att andas.