Efter att ha läst så många habila men ändå mediokra deckare i den svenska flodvågen är det skönt att långsamt gunga i hängmattan och njuta av en av mästarna i flödet. Närkingen Håkan Nesser har ju varit med länge sedan debuten med ”Koreografen” 1988 då han var lärare i Uppsala.
Sedan dess har han förutom fristående romaner och noveller gjort en dekalog med kommissarie Van Veeteren (senaste kom för 15 år sedan) och ett antal böcker med inspektör Gunnar Barbarotti (där kom senaste för sex år sedan).
Det spännande med nya ”De vänsterhäntas förening” är att dessa båda vemodiga figurer möts för att lösa ett extra knivigt fall.
Det hela börjar långt tillbaka i något som liknar en uppväxtskildring. I 1950-talets svenska skola var det inte lätt att vara vänsterhänt och Marten Winckelstroop och Rejmus Fiste finner sin vänskap i detta. De bildar en förening med ett par övriga ”olycksbröder” och ett par tvillingsystrar. Den smått oskyldiga barndomen övergår i stökigare tonår och något oerhört inträffar. Ytterligare ett par årtionden senare brinner ett pensionat ner och flera människor omkommer. Den förmodade gärningsmannen försvinner ur polisens garn men fallet anses löst.
Två decennier senare hittas den utpekade skyldige mördad och undersökningarna visar att han dött samtidigt med övriga. Alltså oskyldig! Den numera pensionerade Van Veeteren som var ansvarig för utredningen dras tillsammans med sin sambo Ulrike Fremli återigen in i den. Spåren leder även till Sverige och där kommer Gunnar Barbarotti in i handlingen.
Det som slår mig främst vid läsningen är hur infernaliskt underhållande Håkan Nesser skriver. Och hur mycket humor det är i all den svarta och demaskerande berättelsen. Han har ett fast grepp om språket och det är en ren njutning att vända blad. Bara ren utmattning och några andra krävande uppgifter hindrade mig från att sträckläsa boken. Håkan Nesser är tillbaka som bäst.
Det rör sig som vanligt inte bara om spänningslitteratur, även om han är en mästare i att spinna intriger. Här finns också alla dessa intressanta personer som alla ropar efter sin egen roman. Det flödar av livsvisdom och milt försonande ursäkter över liv som inte blev vad de borde.
Man kan undra också över hur mycket tid han lägger ned på att hitta på alla dessa namn på fiktiva personer och orter. Han får gärna hitta på fler, för visst får Van Veeteren och Barbarotti gärna ses igen.