- Det här är en bil jag blir glad av och som glädjer andra, säger ägaren som alltid vurmat för gamla bilar men som sjubarnsfar först nu på "ålderns höst" har råd med drömåken.
Vi bjuds på en tur med Gösta som är en trivsam 54:a i en lika trivsam 51:a Buick Super Riviera Sedan, en amerikansk goding som bara haft tre ägare och innan Gösta köpte den aldrig behövt stå i regn, enligt den förre amerikanske ägarens pikanta noteringar.
- En rak åtta på 128 hästkrafter med toppventilsmotor och en Dynaflow växellåda som drivs med oljetryck, säger Gösta och undertecknad försöker plita ned alla teknikaliteter så nogsamt hon kan.
Det är viktigt det där med detaljer på så här gamla ädla veteranåk. Bilen har gått 11.000 svenska mil.
- Jag köpte den här bilen i vintras. Jag har importerat den från USA via Manfred Borg i Vaara, jag gav cirka 150.000 kronor för den, berättar Gösta som använder bilen i sin vardag under snöfria delen av året. En bil att längta till under vintern.
Det är inte något raggarstuk på åket.
- Nej det är inte riktigt min stil utan lite elegantare och lite rejälare, 1950-tal som jag gillar överlag, säger han beskrivande om den mulligt bulliga bilen.
Buicken har svart originallack med skön patina och fina kromdetaljer och en instrumentering som man kan titta länge på med rejält tilltagna reglage och läcker finish, bland annat en kompass och en radio för amerikanska etern.
Hastighetsmätaren visar farten i miles och "aircondition" är luften som strömmar in genom två kanaler.
Feeling
Om man frågar denne målare till yrket vad som är det finaste på bilen så säger han eftertänksamt:
- Det är nog hela intrycket faktiskt.
Inne i den rymliga kupén finns inga bilbälten, det behöver man inte ha på en veteranmodell. Och fordonet är också som veteranbil skattebefriat. Gösta har en vanlig försäkring eftersom han vill köra fler än de begränsade finlirarmil som en veteranförsäkring tillåter.
- Den väger som två bilar, alltså två ton, säger Gösta som inte drar upp gamlingen i någon högre fart.
Vi ligger på mellan 80 och 90 kilometer i timmen på stora vägen men det känns som att vi kör betydligt långsammare. Men den kan tas upp i 180 km i timmen om man skulle vilja. Den drar dock en hel del bensin, mellan 1,7 till 2,5 liter milen.
Bilglädje
- Den här har man roligt i, folk blir glada när de ser den. Den väcker minnen om taxifärder, folk vill provsitta. Jag kör gärna de fyra barnbarnen i den, grannen brukar få åka, de ungdomar som jag tjänstgör som övervakare för tycker det är kul. Den skapar nya möten och det gillar jag. Och nu i faggorna ska jag faktiskt köra åt en familj vars dotter tar studenten. Hon ska ha en fin röd klänning och den kommer att gå bra ihop med den svarta lacken, säger Gösta som tycker att det ska bli ett kul uppdrag.
Lite italiensk yvighet har präglat chauffören i hans unga år och passionen för Italien finns och ska utövas.
Gangsterkeps på
- Ja, kanske nästa år drar jag och min fru Anna iväg på en Italienresa som jag fått i 50-årspresent av barnen. Då kan jag hålla utkik efter en grej som saknas för att bilen ska vara riktigt komplett - en gangsterkeps, säger Gösta.
Och det är ingen maffia-mundering för den som kör utan handlar helt enkelt om ett solskydd till fordonet. Inte helt lätt att få tag på och rätt kostsamt. Men Gösta vill unna sig.
Det finns fler bilar i hans park. En annan pärla är en 1967 års Mercedes 200 diesel av fenmodell.
Filmbilar
- Den har faktiskt varit med i filmen Jägarna, säger Gösta som inte skulle bli förvånad om Buicken också blir inlånad till filmens värld.
Ett drömköp som förmodligen bara blir just en dröm är att få äga en Bugatti.
- Ganska snarlik Buicken men den har längre huv, säger Gösta som likt en "Il Patrone", drar ned sin svarta hatt och startar med ett regelrätt bestämt tryck på gaspedalen.
Och den kromade svarta katten spinner iväg med ledmotivet ur filmen Gudfadern strömmande ur cd-spelaren.