Naturliga svängningar i småvilttillgången förekommer över hela världen. De bakomliggande orsakerna är inte alltid densamma, men en gemensam förklaring är att exempelvis alla vilda hönsfåglar är anpassade till extremt hög dödlighet och kompenserar med en stor överproduktion av ungar. Klarar sig kycklingarna skjuter stammen i topp snabbt, men försämras överlevnaden rasar den lika snabbt.
Fågeljägare i torra delar av USA följer nederbördsmönstren med stort intresse. Fuktiga år blir kycklingöverlevnaden för exempelvis vaktlar hög och fågeltillgången mångdubblar snabbt. Torra år dör kycklingarna och stammen kraschar.
Regelbundet samspel
Även våra hönsfågelstammar varierar kraftigt. Men de gör det regelbundet, med återkommande toppår ungefär vart tionde år. Och de dör inte av torka. Deras öde avgörs istället av ett regelbundet samspel mellan rovdjur och smågnagare.
De flesta mindre rovdjur och många rovfåglar i norr är beroende av smågnagare för sin överlevnad. Tillgången på sork och lämlar avgör om deras ungar ska dö svältdöden eller om de ska få stora livskraftiga ungkullar.
År med få smågnagare är svåra år för hönsfåglarna, eftersom hungriga predatorer börjar söka fåglar, ägg och kycklingar för att överleva. Det räcker i sin tur bara för att rädda en del predatorer. Även de blir raskt färre.
Knäcker stammarna
Smågnagarnas nedgångar kommer när rovdjur i allmänhet, men gnagarspecialister som hermeliner och vesslor i synnerhet, ökat tills de helt enkelt knäcker gnagarstammarna. När predatorerna i sin tur svälter ihjäl och misslyckats med föryngringarna får gnagarna en ny chans.
Den tar de snabbt. Under några år växer gnagarstammarna. Som en följd får de decimerade predatorerna bättre förhållanden och deras ungar överlever. De ökar, men initialt hinner de inte hålla gnagarnas ökningstakt.
Nu ökar även hönsfåglar och annat småvilt. Predatorerna fokuserar på lättjagade gnagare och ripa och skogshöns får ha sina reden och kycklingar någorlunda i fred.
Toppen för hönsfågel och annat småvilt kommer ofta ungefär samtidigt med att gnagarna når sin topp. Deras tillväxt bryts då rovdjursstammarna och inte minst de små gnagarspecialisterna ökat så kraftigt att de återigen blir gnagarna övermäktiga.
Alternativa bytesdjur
Gnagarna kraschar. Trycket från predatorerna flyttas, för de svälter och söker alternativa bytesdjur. Hönsfåglarna börjar minska och få kycklingar överlever. Dödligheten är enorm jämfört med tidigare år och även jämfört med det som fälls vid jakt.
Inom något år är fåglarna nere på en bråkdel av sin toppnivå. Samtidigt minskar rovdjuren. Fågel kan nämligen inte ersätta oräkneliga gnagare.
Och till sist är det ont om både gnagare, fågel och predatorer igen.
Denna råttan-på-repet-effekt ger oss våra enorma svängningar i småvilttillgången. Det gör den även i ödemarker i Sibirien eller Kanada och det har den gjort här sedan urminnes tid.
Vi kan läsa i rapporter från kungens män i norrlandslänen hur de rapporterar om skogsfågeln utdöende under svunna sekel. Men det vände då, det har vänt otaliga gånger sedan dess, och nu är det på gång uppåt igen.