Pitebon Anna-Stina Nordmark tar emot oss i ett konferensrum i Lulebos lokaler i centrala Luleå. På väggarna hänger färgstarka konstverk av konstnären Bengt Lindström. Hon har saknat arbetspulsen och det går inte att ta miste på att hon trivs med sitt nya uppdrag som tillförordnad vd för Lulebo.
Du är född och uppvuxen i Överkalix. Hur var det att växa upp där?
– Det var lugnt och tryggt. Vi var en stor familj med sex syskon och det fanns en stor social trygghet. Vi bodde först i Ängesån och då jag gick i tvåan flyttade vi till Tallvik.
När flyttade du från Överkalix?
– När jag började gymnasiet i Luleå. Jag gick på Hermelinsskolan och det var så fantastiskt att komma dit. Vi var en väldigt brokig skara på skolan och även Norrbottensteatern fanns i huset. Det är en av de roligaste sakerna jag gjort i mitt liv.
Vad har du för kontakt med Överkalix i dag?
– I somras dog vår kära mor och pappa dog för några år sedan. Farfars hus i Ängesån är kvar och det ska ett av mina syskon överta. Min man kommer också från Överkalix och vi äger skog där. Så det handlar ofta om att åka dit för att vårda gravar.
Kan du prata överkalixbondska?
– I greaut (lite grann). Vi pratar det inte hemma, men jag förstår det. Även våra barn förstår det.
Överkalix har samma problem som många andra små kommuner. Medelåldern ökar och befolkningen minskar. Hur ska det gå för Överkalix?
– Det är svårt. Med den ålderspyramid som finns så räcker inte skattekraften till. Visst försöker man samverka med andra kringkommuner i vissa frågor, men jag tror att det till slut kommer att resultera i kommunsammanslagningar.
Du började som revisorsassistent på Öhrlings revisionsbyrå 1978. Sedan jobbade du där i olika omgångar fram till 1992. Vad är det för kul med att vara revisor?
– Man får lära sig oerhört mycket. Då man blivit auktoriserad revisor ska du kunna företaget, kunna följa med och lära sig branschen. Det är ett varierande och nogsamt uppdrag. Jag har haft förmånen att jobba med väldigt olika bolag. Redan då jag började 1978 hade jag turen att ha en bra chef som såg till att jag fick gå in i både stora och små bolag. Ska man sätta sitt namn på en revisionsberättelse, då ska man ha koll på bolaget.
Sedan blev du vd på Piteå-tidningen 1993. Där blev du kvar i sju år. Sedan har du inte stannat så länge på dina olika jobb.
– Oftast har mina uppdrag handlat om omställningar. Jag har varit in då det behövts göras omställningar. På Piteå-Tidningen handlade det om allt från teknikomställning, säkerställa ägandet och att säkerställa en långsiktig ekonomi.
Då du var vd på Piteå-tidningen köpte ni 1998 totalt 20 procent av aktierna i NSD. Vad var tanken med att den lilla tidningen skulle köpa in sig i den stora tidningen?
– Det fanns en sådan inbyggd rädsla, både bland ägarna på Piteå-Tidningen och bland medarbetarna, att vi skulle hamna i gapet på en stor aktör. Då gjorde vi en analys och tittade på vilka pusselbitar vi hade att röra oss med. Vi hade jobbat mycket med vår ekonomi och hade en god kassa. Då sa vi att vi köper en del av Norrländskan, vilket nog många tyckte var överraskande. De hade inte samma goda ekonomi som oss och vi såg att om vi var tillsammans kunde vi göra saker för att öka våra intäkter och minska våra kostnader. Att vi kunde genomföra köpet var ett kvitto på att vi på Piteå-Tidningen hade klarat omställningen, både vad det gällde teknik och ekonomi.
I januari 2000 blev du landstingsdirektör. Då sa du att det var ett av Norrbottens bästa jobb, stämde det?
– Det är det. I min karriär har det funnits några röda trådar, omställning och ny kultur. Sedan också att det är frågor som berör många. Tidningsverksamhet berör oerhört många och det gör också hälso- och sjukvård. Vi hade en oerhört tuff utmaning. För att få en endaste krona av staten måste vi skära ned på kostnadssidan, hållbara nedskärningar. Staten var på oss stenhård och vi hade en särskild person som granskade oss. Och 2003 konstaterade de att vi hade minskat kostnaderna med en halv miljard och vi fick våra pengar. Men det kostade på, både för medarbetare och för befolkningen. Hade vi inte gjort det hade vi inte kunnat ge en så bra hälso- och sjukvård med de resurser vi haft.
Kan man kalla dig omstruktureringsexpert?
– Eller omställnings. Det måste ske en omställning för att man ska få en långsiktig överlevnad.
Lite som en företagsdoktor som kommer in och säger vad som ska bort och vad som ska vara. Vad är glädjen med det?
– Att se att det är någonting som kan bli bestående. Jag kallar det inte för att rädda någonting, utan att det ska bli bestående. Man får inte alltid vågen av alla medarbetare. Men har man en styrelse bakom sin rygg och jobbar bra tillsammans med de fackliga organisationerna, då brukar det oftast bli bra.
Vad är det viktigaste på en bra arbetsplats?
– Att man vet vart man ska. Jag kommer in på många arbetsplatser där var och en av medarbetare tvingats definiera sitt eget uppdrag. Ledningen eller styrelsen har inte orkat definiera vad verksamheten ska göra, vad direktören ska ha för uppdrag. I brist på det har medarbetarna själva blivit tvingade att definiera sina uppdrag. Hittar man det där uppdraget och man får medarbetarna att samlas kring det och jobbar mot det uppdraget, då klarar man det mesta.
Efter tre år som landstingsdirektör blev du vägverksdirektör vid dåvarande Vägverket region norr. Sedan en kort tid vid ledningsstaben vid landstinget i Stockholm, för att 2007 bli vd för Företagarna. Där slutade du 2011. Var det en schism mellan dig och styrelsen?
– Janne Carlzon var ordförande och vi hade gjort upp att den dagen han slutade då skulle jag också sluta. Han slutade vid halvårsskiftet och sedan byttes styrelsen ut, men det hade varit en tung period. Jag och ordföranden hade ett uppdrag, att ställa om hela organisationen. Något man hade försökt jobba med i tio års tid. Alla försök hade havererat, men vi bestämde oss för att klara det och det gjorde vi också. Jag tror att det var rätt att vi gjorde upp och att vi byttes ut.
Då du jobbat i Stockholm har du veckopendlat till Piteå. Du har aldrig varit sugen på att flytta till Stockholm?
– Jag har varit skriven i Stockholm och jobbat där under tio år. Visst har vi diskuterat det, men vi har också en lägenhet i centrala Stockholm. Så vi har två hem, ett i Piteå och ett i Stockholm.
Familjen betyder mycket för dig. Var det inte svårt att få ihop familjelivet då man veckopendlar mellan Piteå och Stockholm?
– Jag började veckopendla till Stockholm först då barnen var vuxna och då hade de börjat plugga i Uppsala. Men visst betyder familjen mycket för mig.
2013 hoppade du in i politiken och ställde upp för Centerpartiet i landstingsvalet 2014. Varför gav du dig in i politiken och varför blev du centerpartist?
– Jag har jobbat med alla politiska partier och aldrig sagt någonting om vilket politiskt parti jag röstar på. Men jag tänkte att nu är jag så gammal, så nu ska jag se saker från andra hållet. Jag har fått frågor från andra partier. Att det blev Centerpartiet beror på att det är ett folkrörelseparti, lite mittemellan.
Nu är du tillbaka i landstinget, men som oppositionsråd för Centerpartiet. Även nu är det ett landsting som inte har en budget i balans. För 2016 pratas det om ett underskott på 347 miljoner om ingenting görs. Vad måste göras?
– Men nu är jag tjänstledig från det uppdraget. Man ska göra det man alltid brukar göra. Jag tycker att det är ledsamt att man börjar prata om skattehöjning. Med den struktur Norrbotten har och hur det ser ut i våra kommuner är det inte landstinget som ska höja skatten. Kommunerna måste fråga om landstinget verkligen gjort allt. Jag ser hur mycket bra grejer det finns att göra.
Och gör man ingenting pekar det mot ett underskott på över 600 miljoner år 2018.
– Det är det som är problemet. Norrbottens läns landsting har tagit beslut om väldigt många bra saker, men tyvärr har inte besluten fått kraft. Det är det som inte är landstingets bästa gren.
Kan vi ha kvar fem sjukhus även i framtiden?
– Precis som så ofta så fokuserar vi kring byggnader. Sjukvårdsverksamhet behövs på flertalet orter. Sverige är ett av tre länder i Europa där staten inte tar ett större ansvar för sjukvården. Det är förödande att se hur ojämlik sjukvården i Sverige är. I stället för att slå ihop fyra fattiga landsting och kapsla inom oss i en storregion så bör staten ta hand om den specialiserade vården. Man börjar med att lyfta över universitetssjukhusen. Jag förstår att staten och regeringen tycker att det är jobbiga frågor. Men det är viktigt att vi kommer närmare till det vi kallar en jämlik sjukvård. För det är inte acceptabelt med de skillnader som finns.
Under åren lopp har du haft många olika styrelseuppdrag. Vad har du för styrelseuppdrag i dag?
– Jag sitter i Sveaskogs styrelse, jag är vice ordförande i Svenska kraftnät, jag sitter med i bemanningsföretaget Dedicares styrelse, jag sitter i Partner invest norr styrelse, i Styrelseakademien i Stockholm, så jag har en rad uppdrag.
Hur tycker du att det ser ut med jämställdheten i näringslivet?
– Det har blivit bättre och bättre, men det går trögt. Men hellre sätta kompetensen i högsätet än att börja räkna män eller kvinnor. Gör man det och funderar över sina egna värderingar, så kommer det med automatik.
Är du feminist?
– Vad är en feminist? Jag tycker det ska vara lika värde. Det ska inte gå efter om man är kvinna eller man, det är det som är grunden.
Det sägs att du har stort kontrollbehov, både då det gäller stora och små saker. Stämmer det?
– Nej. Då jag går in och gör omstruktureringar upplevs det nog ofta som kontrollbehov.
Du har haft problem med stamning. Hur har du hanterat det?
– Det gjorde jag nog redan på grundskolan. Jag har tvingat mig själv att vara på scenen och prata. Man får inte låta det begränsa en, då får man trygghet. Nu stammar jag nästan inte alls. Då jag träffar på folk som stammar försöker jag ingjuta mod i dem. Och jag blir alltid lika förbannad när man försöker fylla i en stammare. Då tar man över och förminskar vad den personen försöker säga..
I augusti hoppade du in som tillförordnade vd för Lulebo under sex månader. Varför tog du dig an det?
– Jag saknade den operativa pulsen, vilket jag tycker är roligt. Sedan är det ett begränsat och tydligt uppdrag för vad vi ska åstadkomma.
Blir utförsäljningen en bra affär för Lulebo?
– Om det inte blir en bra affär så godkänner inte styrelsen det. Det finns så många duktiga medarbetare här och jag vet att vi kommer att lyckas.
Vad händer då uppdraget vid Lulebo är slut?
– Ja, då händer det andra saker.
Går du då tillbaka till uppdraget som oppositionsledare för Centerpartiet, eller blir det något nytt jobb?
– Nu har jag fem månader kvar här, så vi får se vad som händer.
Vilket är det roligaste jobb du haft?
– Jag har haft förmånen att ha så många roliga jobb. Att gå in så här är jätteroligt, att hjälpa och bistå en styrelse och en verksamhet. Man ser resultat och det är roligt. Allt jag gjort med hälso- och sjukvården har varit viktigt och nyttigt. Jag söker sådant som har puls, så det var givetvis väldigt roligt att jobba på en dagstidning.
Du har även ett eget litet företag. Vad sysslar det med?
– Jag såg att Regina AB var ledigt som namn och då registrerade jag det. Det handlar om styrelseuppdrag och rådgivning till företag.
Tjänar du bra?
– Jag har då gjort det väldigt länge.
Förvaltar du dina pengar eller spenderar du dem?
– Jag förvaltar dem.
Gillar du att resa?
– Ja, men jag gör det för sällan. Vi har släktingar runt om i Europa och det är oftast dit vi åker.
Har du något favoritresmål?
– Jag vill åka till Hawaii. Varför det kan man fråga sig, det är ju så turistiskt och spektakulärt? Det är just därför jag vill åka dit. På vägen dit måste vi stanna på Island, för det finns inget jag tycker så mycket om som då det är öppet och kargt. Det är nog den där glesbygden jag har i mig.
Vad gör du när du är ledig?
– Då håller jag på med något projekt. Vi bor vid havet och det är någonting som ska målas eller klippas.
Har du någon dold talang?
– Jag är väldigt duktig på att baka lussebullar. Jag skulle kunna ställa upp i tävlingen Hela Sverige bakar lussebullar.
Nästa år fyller du 60 år. Hur länge har du då tänkt jobba?
– Så länge jag orkar och så länge någon behöver mitt kunnande.
Vilken av dina dåliga vanor skulle du vilja bli av med?
– Jag är lite lat då det gäller motion. Jag skulle vilja komma dit då man efter ett tag säger att man inte kan vara utan det.
Vad är det bästa råd som du fått?
– Var dig själv. Sedan sa pappa alltid till oss barn att komma ihåg att ingenting är omöjligt, bara att det omöjliga tar lite längre tid. Han var sådan själv. Vill du eller vill du inte?