Från Ghazni i Afghanistan till Tadzjikistan i sällskap av en man hon inte känner. Mannen lämnar över till en kvinna som tar Fahima vidare till Ryssland. Fyra-fem dagar senare, i slutet av september 2010, landar hon i Stockholm. Hon instrueras av en flicka med uppdrag att ta henne in i landet.
- När vi kom fram sa flickan att jag skulle vänta. Hon skulle komma tillbaka till mig. Det var kallt, jag var väldigt nervös och hade glömt min jacka. Jag väntade länge, flera timmar, men hon kom inte, säger Fahima.
Tre år har passerat sedan ankomsten till Arlanda. Fahima bor i en nyrenoverad lägenhet i norra Sverige.
Tiden på flyktingförläggningen är förbi. Hon studerar svenska och engelska och planerar att bli sjuksköterska.
Lämnad ensam
Eftertänksamt berättar hon sin historia.
- Jag var så rädd på flygplatsen, jag glömde mitt namn, visste inte hur länge jag skulle vänta på den där flickan. Sedan träffade jag en polis. Han pratade persiska, det är nära mitt språk. Jag bad om hjälp.
Polismannen säger att det är omöjligt att hitta flickan som lämnat Fahima på flygplatsen. Han säger att flickan är borta, att hon inte haft avsikten att komma tillbaka. Det går ofta till så.
Vågar inte sova
Fahimas färd går vidare till Märsta, Gävle och senare till ett mindre samhälle i Norrbotten.
Hon delar rum med en annan kvinna, där finns en våningssäng.
- Men jag vågade inte sova i den, jag sov på golvet.
- Jag är fortfarande rädd på natten. När jag ska sova tänder jag lamporna. Nu är det bättre, det är ljust. Men på vintern måste jag tända.
Värker i bröstet
Under asylprocessen engagerar sig Fahima i olika aktiviteter och får svenska vänner.
Ändå värker det i bröstet, en ständig känsla av att vara jagad.
- När det var mörkt trodde jag att någon var bakom mig. Jag var alltid rädd att något skulle hända.
Ångesten eskalerar inför första intervjun på Migrationsverket.
- Då behövde jag träffa min advokat och skulle stanna på ett ställe i Boden. Rummet var stort, jag sov inte på hela natten.
Intervjusituationen är ansträngd.
Fahimas minne vacklar och samtalet kompliceras av att tolken inte behärskar hennes språk, dari.
- Efteråt tog det fyra-fem månader, sedan kom ett negativt besked. Tolken hade inte förstått vad jag sa, i beslutet stod saker som var fel, säger hon.
Trycket lättar
Så småningom vänds det negativa beskedet till ett positivt. Fahima får stanna i Sverige, trycket i bröstet lättar. Förutsättningarna för inre trygghet ökar.
Men hon har minnesförluster och plågas av mardrömmar.
- Jag hade träffat en person som jobbar på Röda korset. Det var hon som sa till mig att jag behövde hjälp.
På Röda korsets behandlingscenter för krigs- och tortyrskadade, med mottagning i Luleå, träffar Fahima psykoterapeuten Astrid Jansson-Lindgren.
Det blir vändpunkten.
Fahima får veta att hon drabbats av posttraumatiskt stressyndrom.
Förlorade minnen
- Jag hade glömt alla de värsta sakerna. Hon hjälpte mig att komma ihåg. Om jag inte skulle ha träffat henne skulle jag blivit galen. Första gången frågade hon mycket om mitt liv, jag berättade allt. Det fanns ingen annan människa som jag litade på.
- När jag kom hem efter att ha träffat henne kände jag mig jättelätt. Hon uppmuntrade mig att arbeta och studera. Hon sa hur jag ska göra när jag är rädd.
När Fahima berättar om samtalsterapin närmar hon sig försiktigt erfarenheterna som givit upphov till smärtan.
Minnen av anhöriga som plötsligt försvinner i kriget.
Minnen av en ensamstående förälder som offrar allt för att rädda sin dotter.
Hotar familjen
Fahima bor med sin mamma och sina systrar i Ghazni. I närheten bor en äldre man med stor makt i området. Han har bestämt sig för att ta Fahima till sin tredje hustru.
Fahimas mamma säger nej, gång på gång.
Mannen hotar familjen.
- Han kom tillbaka med två män och sa att mamma måste lämna bort mig för "annars kommer vi och tar henne".
Fahimas mamma ser ingen annan utväg än att sälja bostaden i Ghazni. För pengarna, och med hjälp av en vän, ser hon till att dottern tar sig ut ur Afghanistan.
Där bryts Fahimas kontakt med familjen.
Vad som sedan sker med mamman och systrarna vet hon inte.
- Nej. Det finns ingen man i min familj, då är det svårt. Jag vet namnet på vännen som hjälpte mamma. Men han är inte i Ghazni. Det är inte lätt att hitta en kvinna i Afghanistan, eftersom kvinnorna är hemma. Det måste finnas en man.
Saknad och skuld
Att tala om familjen är svårt för Fahima, saknaden smittas av skuldkänslor.
Men hon ger inte upp hoppet om ett återseende.
För nu vet Fahima med säkerhet att livet måste gå vidare.
Känslan av frihet är starkare än rädslan för tvång.
Fotnot: Fahima lever i skräck för den man som hotat att kidnappa henne. Därför har Kuriren valt att inte skriva var hon bor. Av säkerhetsskäl har även vissa detaljer i berättelsen utelämnats. Fahima heter egentligen något annat.