På scen är hon en poppredikant med en gospel som ekar av både Robertsfors, Bali och Paris.
Hon spelar med övertygelse. Visst kan musiken bära fram allt som är viktigt. Vare sig det är farmor som dött, kärleken eller mörka tropiska nätter. Hon är sant troende och får med sig publiken.
Lilla salen är för ovanlighetens skull nästan fullsatt. Redan efter tredje låten är det varmt och svettigt. Och den som skyggat för Hyvönen på skiva bör se henne live. Hon är ju rolig! Inte mångordig, men charmig och slug.
Det är just det nyskrivna materialet som gnistrar till lite extra under spelningen. De äldre låtarna kan vara avskräckande på skiva. Allvarliga och råa som blottade sår. Men även de lyfter när de presenteras av det starka bandet.
Kanske är det inga breda hits hon bär med sig. Men förhoppningsvis finns det plats för en sådan här talang och ett sådant här egensinne. Låt reklamradion skvala på och låt tonåringarna trycka lurarna djupare i öronen. Fattar du inte så fattar du inte. Gott så.
Det är på en gång dansant, poetiskt och smart. Som om Patti Smith och Marianne Faithfull delat på mikrofonen och Nina Simone lutat sig över flygelns tangenter.
Blandningen av stilar och influenser är oväntad och kul. Indiecalypso, poetisk rock eller soul. Flygeln klingar stadigt hela vägen.
Frida med band tackar för sig med årets starkaste poplåt, singeln Terribly Dark. Men än är det inte god natt. Den annonserade timmen blir närmare en och en halv. Publiken visslar, stampar, applåderar tills bandet kommer in igen. Och igen. Och igen! Jag har aldrig sett en sådan publikrespons i kulturens hus.
Allt framförs med ett färdigt och smittande självförtroende – och iförd en guldglittrande mantel, värdig en extatisk sydstatspastor.