I dag går Joel Karppinen tredje året på flygteknikgymnasiet i Luleå och det är inte många månader kvar tills han står där i den vita studenthatten och firar med sina klasskamrater.
Men länge såg det inte ut som hans skoltid skulle få ett så lyckligt slut.
Joel är diagnostiserad med flera neuropsykiatriska nedsättningar, bland annat Aspergers och dyslexi, som gav honom stora svårigheter att hantera skolgången. Innan han började gymnasiet i Luleå växte han upp i Rimbo utanför Stockholm.
– Skolgången har alltid var knagglig men det var när jag började högstadiet som det kaosade ur totalt. Jag gick några månader men hängde inte alls med och när jag bad om stöd från skolan så fick jag inget gehör alls, berättar han.
Han började skolka, han var i skolan men inte på lektionerna.
– Jag har alltid tyckt om skolan men det var så enormt stor ansträngning för att få ut så lite av det på grund av dyslexin.
I slutet av högstadiet satt Joel bara hemma i stället för att gå till skolan. Och när han gick ut niondeklass så hade han ofullständiga betyg och de få betyg han hade var F.
På grund av det kunde han inte söka in till något gymnasieprogram alls.
– Mina svårigheter är ingen ursäkt för att slippa göra något, men studerar man bara i motvind så är det svårt att motivera sig. I stället för att få den hjälp jag behöver så har jag bara kallats problembarn, säger Joel Karppinen.
Vändningen kom när Joel läste upp åtta betyg så att han kunde söka till flygteknikgymnasiet i Luleå. Joel och hans mamma flyttar upp till Norrbotten innan han ens kommit in på utbildningen. Bara dagar innan terminsstart kommer han in som reserv.
– De satte sig ned och pratade med mig och frågade vad jag hade svårt med och vilket stöd jag behövde.
Det var för honom helt nytt. Sedan dess har skolan flutit på. Den största hjälpen berättar han har varit en bärbar dator med rättstavningsprogram så att han hinner med.
Joel kallar sig inte bäst i klassen men säger att han utan tvekan klarar sig bra i både teoretiska och praktiska ämnen.
Viktigast av allt så ser han nu fram emot framtiden.
– Jag hade nog gett upp där ett tag. Jag hade aldrig tagit mig igenom det här utan min mamma. Hon har slagits för det här till döden genom alla år, jag förstår inte hur hon har orkat, jag är så otroligt tacksam för allt hon gjort.