Han kallar sig konstnär, inte skådis. Men nu är han färdigutbildad skådespelare och den första med rötterna i Afghanistan som genomgått en svensk teaterhögskola, och detta i Luleå.
– Det är märkligt att jag är först, men jag tänker att de flesta som lämnat Afghanistan har flytt ett krig som pågått i 30 år. Flytt för att överleva, för att ge sina barn en framtid med bra utbildning, ett tryggt yrke, en stabil grund. Till dem räknas inte konstnärliga vägar, så är det ju även för svenskar. Visst finns det en hel del afghaner i Sverige som utövar konst, men inte som huvudsakligt yrke, säger Alexandro Soltani när vi slår oss ner i teaterhögskolans foajé.
Här, på skolan har han levt sitt liv sedan 2018.
– Jag har haft tre riktigt bra år här. Gått djupt in i mig själv, uttrycken, språket, konsten, säger Alexandro Soltani som just fyllt trettio.
Han var tre år när familjen flydde Afghanistan, just efter Sovjetunionens fall och talibanregimen var på väg att ta över landet. De hamnade i Iran och levde svåra år även där. Alexandro Soltani var tio år när han, föräldrarna och de sex syskonen kom till Sverige.
– Usch, det var tufft. Du vet, först ha haft tio helvetiska år i krig och på flykt. Sedan kämpa för att göra sig förstådd, komma in och försöka vara en del av det svenska samhället. Det är svårt, och den processen pågår än.
Att integreras, att ha en tillhörighet, är något Soltani ständigt kämpar med.
– Vi var åtta personer i min klass. En helt underbar klass, vi blev som en familj. Men jag var den enda född i en annan kontext än den svenska och kunde därmed inte dela samma referenser. Sjöng de andra en sång från barndomen kunde jag inte haka på. Att kämpa för att tillhöra tar på krafterna, och ibland undrar jag "Till vilket pris?". Man kan förändra sig själv till något nytt hela tiden, Som invandrare har du höga krav på dig. För en svensk är det en självklart hur man ska låta eller vara. Men där har teatern varit en väldigt bra plats att vara på. Man arbetar med sig själv hela tiden, jobbar sig inåt och utåt. Det blir som terapi.
En viktig del av utbildningen har varit språket och dess betydelse för uttrycken. Där kom en ögonöppnare att uppstå när eleverna en tid skulle spela enbart på rikssvenska.
– Jag upptäckte då hur göteborgare kan ha lika svårt ta bort sin dialekt som jag har att ta bort min brytning. Det var skönt vara i samma lag för en gångs skull! På samma våglängd.
Nu drar han vidare, från Norra hamn till Köpenhamn, där har kommit in på en masterutbildning på Den Danske Scenkunstskole i Köpenhamn.
– Jag tog mig in som en av fyra. Och vet du? Hela utbildningen görs på engelska. Det blir intressant. Då har alla samma chans.
Senare i år kan vi se honom på SVT i filmen "Ziba" regisserad av Alireza Teimori. Den handlar om kulturkrockar som ett par ställs inför när religion, kultur och arv begränsar den fria kärleken.
– Jag hörde de letade skådisar med afghanskt påbrå och hade svårt att hitta folk. Så, jag sökte och fick en framträdande roll. Det var skoj!
Han är som vi nämnt den ende afghan som går ut en svensk teaterhögskola någonsin. Något han ser som viktigt.
– Jag är den förste men inte den siste. Vi behöver, för att kunna förmedla berättelsen om nutidens Sverige, ha en mångfald på scen och på film. De som tittar måste känna igen sig. Då krävs att fler vågar satsa på konsten.