På långa hyllor längs ena väggen i rummet på Kronan där Anna Eriksson har sin verkstad står färdigt gods, mest bruksföremål som muggar, tekannor och koppar uppställda.
På den motsatta sidan finns allt som behövs för att tillverka dessa. Leror, glasyrer, en drejskiva och en ugn bland annat. I rummet mitt emellan dessa väggar sker själva skapandet.
Det är alltid lika spännande att öppna ugnen. Det brukar oftast vara ungefär hälften av innehållet i en glasyrugn som blir som jag tänkt. Men en del av det som man först tycker blev misslyckat kan man senare se med helt nya ögon.
- Även om det inte blev som det var meningen från början kanske det ändå blev riktigt snyggt. Anna Eriksson är född i Boden. Hon började på konstlinjen på Sunderby folkhögskola som 20-åring men hoppade av efter ett halvår när hon kom in på förskoleseminariet. -Det var ju inte självklart att man skulle kunna försörja sig som konstnär. KonstkollektivHon jobbade som förskollärare i bara två år efter utbildningen och nu, 30 år senare, är hon tillbaka på den ursprungliga banan. Anna flyttade tidigt till Stockholm. Där ingick hon i ett konstkollektiv i Hägerstensåsen med några andra tjejer som arbetade textilt och med keramik. Senare utbildade hon sig på Nyckelviksskolan, en konstskola på Lidingö, och på Rönnowska skolan i Helsingborg. -Jag jobbade på Posten på den tiden och tog tjänstledigt för att utbilda mig, säger Anna. I Stockholm träffade hon också sin man och tillsammans flyttade de för 20 år sedan till ett hus på Östermalm i Luleå. Hon utbildade sig till undersköterska och arbetar numera deltid på ett äldreboende. Stort gensvar
Ett av de tre barnen bor kvar hemma ännu men det var i takt med att de började växa upp som hon upptäckte att kärleken till och känslan för keramiken fanns kvar trots att det var 15 år sedan sist. Hon gick kvällskurser i Sunderbyn och beslutade sig för att investera i verkstadsutrustning, bland annat egen ugn och drejskiva. Nu har hon verkstad på Kronan sedan fem år tillbaka. - Jag har tänkt starta företag så småningom men än så länge är det mest en hobby. Egentligen skulle jag bara vilja hålla på med det här men jag vet också att det inte är ekonomiskt möjligt just nu, säger Anna. Förra sommaren hade hon utställning på Hagmans galleri på Hornsgatan i Stockholm tillsammans med en konstnär, Kerstin Nyman, vilket hon upplevde som väldigt positivt. -Vi fick väldigt mycket gensvar och erbjudanden om att ställa ut på andra ställen också, säger Anna. Skonar ryggen
Anna ställer sig vid drejskivan, hon sitter inte gärna. När hon står får hon mer kraft och slipper belasta ryggen i onödan. En spegel står uppställd mittemot henne när hon arbetar. -Det är svårt att se formen uppifrån. Jag jobbar mycket med formen, det är den som är viktigast. Jag är inte så mycket för dekor, säger hon. Anna åker gärna runt på utställningar för att hitta inspiration och träffa andra keramiker och konstnärer. Hon har bland annat varit i Gustavsberg på en stor utställning och i London där keramiker från hela England var representerade. -Det är bland annat så jag inspireras och genom att läsa tidskrifter och böcker. Jag tecknar ofta vad jag ska göra och så försöker jag få fram den formen, som till exempel den här koppen, säger Anna och pekar på skissen hon har bredvid sig på drejskivan. Stora former
-Det är kul att göra stora fat och stora former, när jag lyckas få till dem. Det är så mycket som kan hända pa vägen. De kan bli skeva i bränningen eller så kan glasyren bli misslyckad. Att jobba i den kreativa miljö som Kronan erbjuder tycker Anna ger mycket. Närheten till och utbytet med andra konstnärer och hantverkare är betydelsefullt. -Visst skulle man kunna ha verkstad hemma men det som är bra med att vara här är alla människor runt en som man får inspiration från. Så fort jag är ledig så åker jag hit, säger hon. Det enda hon ibland saknar är närheten till centrum. Tillgängligheten är viktig och det är inte alla som hittar ut till ateljéerna och verkstäderna på Kronan. Hon önskar också att det fanns en gemensam utställningslokal eller butik för utövarna i området. -De som är här har ju ofta rätt ont om pengar och har inte råd att hyra lokal själva. Ett måste
Anna tar en lerklump i ena handen och drar med hjälp av vatten ut hänklar från den med andra handen. De får ligga och torka en liten stund. Så småningom ska de sättas fast på de nydrejade kopparna. -De får inte bli för tjocka, de ska kännas bra att hålla i, men de får inte heller vara för tunna för då går de lätt sönder, säger hon. Runt tio koppar kan Anna tillverka på en dag. Andra föremål som hon tillverkar, till exempel tekannorna, tar mycket längre tid att färdigställa. -Man får jobba mycket om det ska löna sig, säger hon. Att ta sig för att åka till verkstan trots jobb, familj och annat är inte ett problem för Anna Eriksson. -Det har blivit ett måste. Jag mår inte bra om jag inte får hålla på med det här, säger hon.