Var kom idén till den här boken?
– Jag har alltid tyckt att det varit kul att berätta saker och gillat att dokumentera händelser och göra fotoalbum. Sedan gjorde jag en grej åt trummisen Mats ”Pyschan” Lundberg i Piteå när han fyllde 50 där jag skrev hans berättelse om vilka band han varit med i. Det där tyckte jag var så roligt så sommaren 2011 satte jag mig ner och började skriva min egen berättelse.
– Jag fick ett bra flyt i skrivandet och fick ganska snabbt ner stommen. Sen har jag lyssnat med folk och frågat ”hur var det egentligen?”, och ändrat där det har behövts.
Hur långt tillbaka i tiden går du i boken?
– Det börjar från tidigt 1960-tal till nutid.
Vilka svårigheter stötte du på under arbetet med boken?
– Inga alls. Eller jo föresten, bilderna var lite trixiga när det gällde att få fram rätt upphovsnamn och få deras välsignelse att använda deras bilder.
Har du koll på hur många band du spelat i?
– Nej inte exakt, det är cirka 30-40 ungefär. Det första bandet jag var med i bildads 1969 när jag var 12 år och hette The Pigs. Vi var som Abba med två killar och två tjejer men vi hade en
annan uppsättning med blockflöjt och elorgel. Vi hade en egen låt som hette ”Hem till Piteå” med egen text men musiken snodde vi från någon svensk folkvisa. Vi uppträdde på klassens roliga timme som det hette på den tiden men något mer än så blev det aldrig.
Var kom ditt musikintresse ifrån?
– Både min mamma och pappa kommer från familjer där det sjungits och spelats mycket. Det ville nog väldigt gärna föra den traditionen vidare kan jag tänka mig och har alltid stöttat mig.
– I årskurs två började jag spela blockflöjt som alla andra och då ringde min fröken hem till mina föräldrar och sa att de borde köpa ett större instrument åt mig. Så vi knallade ner på
Ramus och köpte en elorgel och det var så det började.
Vilka var dina förebilder när du startade?
– På den tiden var det ju rullbandspelare och Tio i topp som gällde. De började väl med Beatles och Sven-Ingvars och sedan blev det Rolling Stones, Manfred Mann och Creedence Clearwater Revival i slutet på 1960-talet. Även Led Zeppelin var stora förebilder.
På vilket sätt har musikscenen i Norrbotten förändrats?
– Det var otroligt kul att vara lokal rockstjärna under mitten på 1970-talet för då var intresset för livemusik jättestort. Som ett exempel kan jag nämna att när vi spelade med Vox i Piteå på Strömbackaskolan en helt vanlig torsdag så var det femhundra pers och fullsatt.
–Det intresset för livemusik har tunnats ut och folk är betydligt mer kräsna i dag. Nu är det svårt att överhuvudtaget komma ut och spela med ett band med tanke på kostnaderna. Arrangörerna är rätt få och de är mer intresserade av trubadurer. Ska man spela i ett band får man räkna med att jobba hårt.
Geografiskt, var har du spelat i Sverige?
– Jag har spelat från Skåne i söder till Kiruna i norr. Och med Swinging Doors från Luleå var jag på en tiodagarsturné till Austin Texas och det var så klart skithäftigt att få göra en sån grej.
Vilket år var det?
– Ja du...(skratt)... du får kolla upp det i boken, det finns dokumenterat där. Jag har jättedåligt minne det är därför jag skriver.
Har det varit svårt att kombinera det civila livet med att vara musiker?
– Jag hade en period i livet när jag hade förtroendeuppdrag inom politiken. Då kom jag till en punkt där jag var tvungen att välja att stryka något ur mitt liv. Politik, familj, musik och arbete var en omöjlig kombination.
Vad är det roligaste projektet du varit inblandad i?
– Jag tycker faktiskt det blir roligare och roligare hela tiden så jag måste säga 67 Purple Fishes, bandet som jag spelar med just nu.
Du är kusin med Bo Sundström, sångare i Bo Kaspers orkester, har ni haft något musikaliskt samarbete?
– Jodå. När vi sökte sångare till Vox, långt innan Bo Kaspers fanns, så provsjöng Bosse åt oss. Men vi tog hans storebror Lars-Ivar i stället (skratt).
Blir det fler böcker?
– Ja då. Det här är ju bara de första 44 åren jag skrivit om. Nästa 44 år kommer jag berätta om i del 2 som kommer lagom till min hundraårsdag hade jag tänkt.