När helikoptern lågt flyger in bara hundratalet meter från min egen bostad så förstår jag att något har hänt. På med skorna, upp på cykeln, snabbt iväg mot helikopterljudet för att kunna rapportera och skicka in bilder till redaktionen.
När jag svänger runt hörnet vid teatern är det fullt pådrag. Helikoptern hovrar i luften, mängder av blåljus som blinkar, människor som rör sig mot platsen. Pulsen höjs – vad är det som händer? Som världen ser ut i dag börjar jag tänka på terror men det visar sig handla om att en person setts i vattnet.
Nu är personen borta.
Hösten och mörkret är här. Kalla, svarta vågor slår in mot kajen i Norra hamn. Helikoptern på låg höjd river upp ännu mer vind och skapar en dramatisk scen. Det är allvar nu.
På kajkanten springer personal från räddningstjänsten omkring och lyser med ficklampor ner i vattnet för att se om den saknade personen finns under kajen. En person lyser in under färjans landgång där skräp guppar runt och rostiga kedjor hänger ner. Man fasar för vad ljuskäglan kan komma att avslöja. En bit bort vid pumphuset ligger en räddningsbräda och guppar. En båt finns också i vattnet. Av resurserna att döma är det uppenbart att larmet varit tydligt och trovärdigt och att platsen där mannen försvunnit varit tämligen exakt angiven. En stor mängd människor följer arbetet på platsen som ännu inte spärrats av för allmänheten.
Det är när jag står där som den fruktansvärda insikten kommer.
Det dör en människa här och nu. Inför våra nyfikna ögon.
När den inkallade dykaren börjar sitt arbete hittar han snabbt den saknade på sex meters djup där man tidigare letat på ytan.
Det är två timmar från att larmet kom in.
Aldrig kunde jag tro att det skulle kunna ta så länge att få en dykare i vattnet när räddningstjänsten har 200 meter till olycksplatsen. Det är möjligt att det inte hade räckt denna gång heller, det kanske till och med är troligt, men chansen hade i alla fall funnits.
Det här är ingen kritik mot räddningstjänsten. Jag är övertygad att de gjorde allt som stod i deras makt för att hitta personen. Jag såg själv deras arbete och att man drog på alla tänkbara resurser var uppenbart. Problemet var att de var maktlösa. Räddningstjänsten saknar fast anställda dykare och denna gång tog det tid att få tag på externa dykare.
Vad hjälper det att paddla på ytan när personen förmodligen ligger på botten? Vad hjälper det med en helikopter i luften när det är syrgastuber som behövs? Det måste ha varit oerhört frustrerande att vara så nära men ändå så långt borta från att kunna hjälpa.
Luleå är en kuststad med vatten överallt. Vi har en skärgård som vi är stolta över och livet på isen är något som sitter djupt rotat i oss. Vi rör oss konstant nära vatten, det är en del av vår vardag, vårt liv och vi älskar det. Med detta kommer faror, det vet vi, och vi måste därför bygga in så mycket trygghet som det bara går.
Jag passerar ofta drunkningsplatsen med mina barn. De noterade ganska snabbt att någon lämnat ljus på platsen och frågorna var många. Vad hände? Varför hamnade han i vattnet? Hur länge tog det innan han dog? Jag tänker på vad som hade hänt om den minsta som inte kan simma hade sprungit iväg och råkat trilla i från kajen som märkligt nog saknar någon form av räcke. Det är för övrigt samma sak i Södra hamn vid kranen – varför finns det inga vettiga säkerhetsräcken där heller? Särskilt nu när man gjort området till en samlingsplats, inte minst för barn. Jag bevittnade själv i somras hur ett litet barn trillade i från en kaj i Stockholms skärgård, tack vare ett snabbt ingripande kunde fyraåringen räddas men i värsta fall hinner man inte i vattnet innan barnet sjunker.
Vad gör man då? Jag hade förmodligen chockad ringt 112. Räddningstjänsten hade varit där på några minuter. Det hade varit ett svårt utgångsläge oavsett men med räddningstjänsten några hundra meter bort och dykare på gång hade det funnits en liten, liten chans.
Två timmar senare dyker en dykare i och drar upp mitt döda barn. Föreställ er den väntan, den känslan, den sorgen.
Det får inte vara så här. Ändå var det så den här gången.
Det är inte så här unga hjärtan ska sluta slå i vår stad.