Förr i tiden, innan jag blev journalist, jobbade jag som kock. På en av mina mer långvariga arbetsplatser serverades lunch och traditionen i just det här köket gjorde gällande att på onsdagar serverades kyckling. Den här onsdagen gjorde jag en variant på coq au vin: Stekta kycklingbröstfiléer, örtslungad potatis, en bättre tomatsås med bacon och svamp. När vi slog upp luckan gick filéerna åt som smör i solsken. I samma sekund som jag tog ut nästa laddning ur varmluftsugnen hör jag från luckan:
”Pelle, öka med påfyllningen, jag börjar servera från fjärde bläcket nu, det med kycklingklubbor.”
Här är kanske en närmare förklaring på sin plats. Lunchrestauranger, i alla fall populära sådana, jobbar med stora volymer. För en kock är det inte svårt att laga jättemycket mat, utmaningen ligger i att hålla kvalitén under lång tid. Lunchen serveras ju under flera timmar och alla förberedelser syftar till att maten både ska räcka samt hålla lika hög standard klockan elva som klockan två. Just kyckling är känslig. Det sista du vill är att göra för mycket från början, eftersom all färdig mat läggs i bläck – stora djupa plåtar med lock – och förvaras i värmeskåp innan man börjar servera från dem. Kyckling, i synnerhet bröstfiléer, som får ligga för länge i värme blir oundvikligen torr och oaptitlig.
Ergo: I första läget gjorde jag bara en begränsad mängd kyckling, närmare bestämt tre bläck. Samtliga med bröstfiléer. Nu hade alltså personalen i serveringsluckan just börjat servera från det fjärde bläcket. Med kycklingklubbor.
Det tog ett tag för mig att inse vidden av det jag hört från serveringsluckan. Tio, kanske femton sekunder passerade, medan min hjärnas kvarnar malde informationen. Sedan kastade jag igen dörren till varmluftsugnen, sprang så fort mina pepitarutiga ben bar mig till luckan, slet det nya bläcket ur vattenbadet och ursäktade mig till nästa kund i kön:
– Äh, jag byter ut det här, det passar bättre med filéer till såsen, jag har några nystekta om du bara väntar fem sekunder.
Jag visste ju att jag inte stekt några kycklingklubbor den dagen. Det hade gått upp för mig att vi inte serverat kycklingklubbor sedan onsdagen en vecka tidigare, då med barbecuesås.
På något sätt hade ett bläck kycklingklubbor glömts kvar i värmeskåpet under en hel vecka. När jag under stort hemlighetsmakeri berättade det för killen i luckan och frågade honom om han hunnit skicka ut några portioner så bleknade han.
– Två stycken.
Jag svor.
– Spring ut och hämta dem. Snabbt som fan!
Han försvann som ett spöke, ljudlöst, blek i ansiktet, och kom tillbaka med en tallrik några minuter senare. Sedan spenderade han resten av lunchen med att hemsöka gästerna i restaurangen, snegla över axlarna på dem, smyga omkring som en vålnad bland borden på jakt efter den sista portionen veckogamla kycklingklubbor.
Han hittade den aldrig – eller personen som ätit upp den.
Det innebär två saker.
För det första har någon satt sig vid ett bord och mumsat i sig tre kycklingklubbor som legat i värmeskåp under en veckas tid. Varje morgon hade värmeskåpet slagits på, varje eftermiddag hade det slagits av. Nästa dag hade proceduren upprepats. Jag kontrollerade de där kycklingklubborna när den värsta paniken lagt sig, de hade både textur och smak som papier-maché. Smittorisken oroade mig inte fasligt, trots allt, det fanns helt enkelt inget för bakterier användbart biologiskt material kvar. Visst, såsen höll hög klass – men ändå. Någon har ätit det där och tänkt att ”jammen, det är nog så här det ska smaka”.
För det andra tyckte hen att kalaset var värt 85 kronor.
Jag vet inte vad, om något, det säger om svenskars förhållande till mat. Men det är i alla fall en tanke jag vill skicka med er medan ni spankulerar omkring på matmarknaden och mumsar musslor med blåmögelsås från ett franskt bistrostånd:
Är det verkligen så här det ska smaka?