Som företrädare för den svenska kriminalvården reser hon nu i mars på ett FN-uppdrag till afrikanska Kongo-Kinshasa.
- Jag är den första kvinnan från region nord som fått uppdraget av Kriminalvårdens internationella sekretariat och den andra personen härifrån som åker iväg, berättar Ann-Christin som är utbildad socionom och arbetar med dömda personer inom frivården i Luleå och även utbildat kollegor i sitt yrkesområde.
Rådgivare
- Bland annat arbetar jag med så kallade påverkansprojekt inom områden som kvinnovåld, missbruk och kriminalitet. I Sverige har vi ju kommit långt inom kriminalvården och till Kongo-Kinshasa så kommer jag alltså ned som expert, säger Henriksson som är 45 år.
Den svenska kriminalvårdens engagemang i orosländer startade 2005 och finansieras externt via direkta anslag från Sveriges internationella bistånd. Varje år utbildas ett antal möjliga kandidater för att vara beredda på uppdrag i fem öronmärkta länder. När insatser behövs kan budet komma.
Rekommenderades
- Jag anmälde mig redan 2007. Under 2011 blev jag uppringd och fick sedan gå en tvåveckorsutbildning i Stockholm. Jag blev rekommenderad till detta av min dåvarande chef Bengt Augustsson, berättar hon.
Och nu har uppdraget landat. Det är i Kongo-Kinshasa, som bland annat har gräns mot Rwanda, som inspektören Henriksson kommer att tjänstgöra, från mars och ett år framåt.
Förberedd
- Det ska bli intressant och jag känner mig jättestolt att få åka ner, en livsresa, säger hon och räds varken risker som kidnappningar, angrepp eller sjukdomar. I utbildningen hon fått ingår mental och praktisk förberedelse inför olika tänkbara problem som kan uppkomma.
- Däremot kan man ju undra hur man ska reagera på mötet med döden under de förhållanden som råder där.
Kongo-Kinshasa är sedan länge ett delvis krigshärjat land och inom rättsväsendet finns mycket att ta tag i. Riktigt vad vet hon inte ännu:
- Nej, jag vet faktiskt inte riktigt var jag hamnar eller vad jag ska göra. Det kommer att visa sig. Det kan handla om råd om hur man bemöter fångar. Vi ska observera systemet, bygga relationer, starta projekt - hjälpa till och bygga upp en fungerande rättskedja helt enkelt, exemplifierar hon.
Barnen positiva
Hemma i Luleå finns familjen kvar, en 20-årig dotter och 18-årig son.
- De tycker det här är kul. De vet att jag velat detta och det känns bra att åka nu när de är vuxna och jag inte har några barnbarn. Jag skulle verkligen rekommendera andra tjejer att våga testa, att få fara ut och hjälpa till och känna att man kan betyda skillnad, säger Ann-Christin Henriksson som är en av två utvalda kvinnor från Sverige. En tredje är redan på plats i landet.