Förvånansvärt pigga efter 40 år

Två bröder på varsin stol, en vacker Huvudet högt. Rött ljus färgar scenen snyggt. Ytterligare fyra långsamma nummer gör inledningen väl släpig. Men därifrån stegrar det. Och stegrar igen, tills vi är helt i Eldkvarns grepp.
Jag bodde på Södermalm och skulle träffa en vän på Greta Garbos torg. För vännen är musik det största och i ärlighetens namn har hans musik alltid varit lite för avantgarde för mig. Något för svår och experimentell för att jag eller de flesta ska hänga med. När jag kommer till torget sitter han på en bänk och gråter. Jag slår mig ned och frågar hur det är fatt. Han tar av sina stora hörlurar, nickar mot dem och snyftar: ”Jag lyssnar på Fulla för kärlekens skull. Den är så jävla vacker”.
Det säger något om min vän men också om Eldkvarn. Vad man än tycker så går det inte att värja sig.
Man drabbades även på Kulturens hus igår. Efter de lite väl långsamma inledande låtarna reser sig Plura för första gången från stolen och det är det lilla startskottet för föreställningen. Det stora är Adrian Modiggård. Trummisen Werners son är det unga vitaminpillret i Eldkvarn och finns det någon rättvisa i branschen kommer publiken kunna skryta om att de såg honom innan hans stora genombrott. Ett fall av kärlek gör han fantastiskt, bandets väcks och ökar bara därifrån.
Fulla för kärlekens skull följer upp och efter Alice, En liten kyss av dig, en punkig Pojkar, pojkar, pojkar och Konfettiregn så har Eldkvarn knockat.
Med 23 skivor, dubbelt så många hits och många personliga favoriter bland publiken är det svårt att tillfredsställa alla. Själv saknar jag Ett hus på stranden, Landsortsgrabb och en av de allra bästa svenska låtarna; Ta min hand. Mycket mer negativt än det, lite trög inledning och att publiken inte visar mer engagemang, finner jag inte.
För det är kompetent, skam vore väl annars med ett nyligt 40-årsjubileum på scen. Men det är också piggt, varierat och charmigt.