Karins son Mikael är i tjugoårsåldern och har diagnosen bipolär sjukdom, en sjukdom som om den går obehandlad innebär en "betydande självmordsrisk" enligt socialstyrelsens riktlinjer för behandling av vuxna med bipolär diagnos. Efter Mikaels andra självmordsförsök i maj blev han omhändertagen enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård. Läkaren sa att han skulle bli kvar ett tag på avdelningen – men redan två dagar efteråt blev han utskriven utan några nya mediciner, sjukskrivning eller något inbokat återbesök.
– Jag jämställer det med att jag bryter ett ben och åker till akuten med ambulans men inte får hjälp förrän efter semestern, säger Karin, som är väldigt besviken på psykvården.
Först 14 dagar efter utskrivningen fick Mikael träffa sin kontaktperson i öppen vården, sedan gick kontaktpersonen på semester och det dröjde ytterligare en månad utan kontakt. En läkare fick Mikael först träffa på måndagen, närmare två månader efter utskrivningen från avdelning 32 på Sunderby sjukhus.
– Som jag ser det har han inte fått någon vård, han har bara blivit förvarad. Han har inte fått någon behandling för sitt bipolära skov, menar Karin.
Vid ett bipolärt depressivt skov krävs "specifik behandling" utöver den vanliga medicineringen av stämningsstabiliserande läkemedel, enligt socialstyrelsens riktlinjer.
– Vi som är friska blir ledsna och deppiga men det är svårt att förstå vilken gyttja de som lider av bipolär sjukdom sjunker ner i, säger Karin.
Sommaren har varit en tung tid för Mikael och de anhöriga som känner stor maktlöshet.
– Han har säkert gått ner tio kilo, har ingen matlust och sömnproblem. Man måste få hjälp i den depressiva fasen, annars kan man få bestående men, säger Karin.
Hon önskar att sonen skulle få en remiss till en psykolog med erfarenhet och kunskap på området.
– Det räcker inte att prata med en skötare, säger Karin.
Mikael har tidigare haft missbruksproblem och väntar också sedan två och ett halvt tillbaka på en vidare utredning om ADD – två problematiker som är vanliga följeslagare till bipolär sjukdom.
Karin är orolig att hennes son får sämre vård eftersom han är just föredetta missbrukare.
– Jag ser det som en sorts diskriminering, de tar det inte på lika stort allvar, säger hon, det jag är rädd för är att hans drogsug ska ta över när han mår så här fruktansvärt dåligt.
Karin kommer nu att göra en anmälan till patientnämnden om den uteblivna behandlingen.
– Jag måste ge en röst till min son och alla i hans situation, vi kan inte bara tiga oss igenom det här, säger hon.
Fotnot Karin och Mikael heter egentligen någonting annat.