– Mannen har presenterat teorin och tingsrätten köper den rakt av. Det misstänkliggör alla invandrarkvinnor i hennes situation. Det är ytterst allvarligt när man laborerar med fördomsfulla antaganden om hur kvinnor tänker och är, säger Monica Burman.
Hon är lektor på Umeå universitet och ansvarig för forskarutbildningen i rättsvetenskap vid Juridiskt forum. Själv forskar hon på genus och brottsoffer i straffrätten samt mäns våld mot kvinnor.
I sitt arbete har Monica Burman använt formuleringarna i tingsrättsdomen från Luleå. Som ett exempel på misstro mot kvinnor som hon menar lever kvar i svenskt rättsväsende.
– Domstolen menar att i vanliga fall, alltså inte när det gäller den här typen av kvinnor, finns sällan anledning att misstänka att kvinnor har motiv att ljuga om våld. Men att det framkommit i målet att det i hennes fall finns ett sådant motiv eftersom hon har sagt att hon vill stanna i Sverige.
– Det är ett klassiskt uttryck för misstro som man i lång tid riktat mot kvinnor som hävdar att de varit utsatta för våld. Att kvinnor ljuger för att uppnå något annat. Det är inget unikt egentligen, det unika är kopplingen till att det är en kvinna som vill ha uppehållstillstånd, säger Monica Burman.
Hon menar att formuleringarna i domen – oavsett utgången i målet – spär på föreställningen om kvinnor från andra länder som ”lycksökerskor”.
Monica Burman anser att rättssystemet motverkar sig självt.
– Om kvinnan ska kunna få ett uppehållstillstånd är det klar fördel om hon polisanmält våld. Även om inte åtal väcks så kan det finnas i polisutredningen. Nu blir det som att hon straffas i brottmålet. Hon misstänkliggörs och misstros, vilket definitivt kan ställa till det i migrationsärendet. Nu har hon en dom på att hon inte är trovärdig. Signalen blir att kvinnor definitivt inte ska tala om att de vill stanna i Sverige, säger hon.