Anna Halvares fick sitt första barn när hon var 22. Sonen Simon föddes med pannan framåt och förlossningen var en jobbig upplevelse.
– Men jag hade inget att jämföra med då, jag trodde det skulle vara så.
Den andra förlossningen blev enklare. När det var dags för Anna att föda sitt tredje barn för åtta år sedan, skrev hon ett förlossningsbrev om sina tankar och vad som gått fel när hennes första barn föddes. Hon hade gått två veckor över tiden och skulle precis till att sättas igång när värkarna började komma. Efter två, tre timmars krystande i förlossningssalen orkade hon inte mer.
– Det kändes inte rätt men barnmorskan körde sitt käcka mantra med att krysta och jag litar ju på dem. Man är helt i deras händer.
En äldre sjuksköterska kom in i salen och kollade igenom Annas papper. Hon hade börjat krysta för tidigt. Läkaren tog beslutet att förlösa barnet med sugklocka. När Annas dotter Ella kom ut vägde hon 5,2 kilo och andades inte när hon lades upp på bröstet. Ella togs iväg för att få igång andningen och barnets pappa följde med. Kvar var Anna med en sköterska.
– Ingen frågade mig hur jag mådde, jag kände mig sviken och överkörd. Det var den mest förnedrande förlossning jag varit med om.
Det tog ett halvår innan hon kunde prata om förlossningen utan att börja gråta. Fortfarande är det inte något hon gärna tar upp när hon pratar med vänner om hur ens förlossningsupplevelser varit. Skräck och förnedring är orden hon använder. Åtta år senare är det inte rädsla utan ilska hon känner när hon pratar om det.
– När jag tänker på det nu så hade jag velat att de haft bättre koll på hur stor hon var och satt igång mina värkar tidigare.
Anna beslutade sig då för att inte föda några flera barn, hon ville inte vara med om något liknande igen. Fyra år senare blev hon gravid igen.
– Då beslutade jag mig direkt för kejsarsnitt. I och med att jag haft svåra förlossningar förut och att jag fyllt 40 så fick jag det.
Anna och barnets pappa anmälde inte händelsen till någon myndighet. Hade Ella fått några bestående skador kanske de tänkt annorlunda, resonerar Anna.
– Jag var orolig för hennes utveckling länge, vi var på flera efterkontroller efter förlossningen och vi var rädda att hon skulle fått syrebrist. Men hon klarade sig bra, hon är väldigt envis. Det kanske har med hur hon kom till världen att göra.