Zoia Voloshynа och sonen Savva tittar på bilden när han är tillsammans med sin pappa som sitter uppsatt på vardagsrumsväggen i lägenheten på Örnäset. Fotot togs i skyddsrummet just innan familjen splittrades hon och sönerna flydde till Sverige.
Kuzma Voloshyn, 7 år, har kommit hem från skolan och leker i vardagsrummet i lägenheten på Örnäset med lillebror Savva Voloshyn, 1,5 år. Det går ganska vilt till när de kör omkring på en liten sparkcykel.
Den 24 februari ifjol vaknade Zoia Voloshyna upp och tittade på sin mobiltelefon.
– Alla sociala medier var alldeles svarta av ord om krig, krig, krig. Det var en chock första dagarna och jag var otroligt rädd för mina barns skull, berättar hon.
De hörde flyglarm och explosioner. Första natten sov de på helspänn med ytterkläderna på. Andra dagen flyttade de ner i en källare till en skola. Savva var bara sju månader.
Beslutet att fly var inte överlagt, det bara kom spontant, hon kände sig tvungen.
– Medan vi förberedde flykten var det en missil som träffade ett flerfamiljshus bara 1,5 kilometer bort. Så fort vi öppnade dörren hörde vi kulsprutor, minns hon.
Inga transporter fungerade så de fick gå till tågstationen och tog sig med tåg till en gränsstad nära Polen.
– Alla samlades där för att försöka lämna landet och det rådde panik.
Kvar i Ukraina blev hennes mamma och hennes man. Han fick inte åka.
Med hjälp av volontärer som skjutsade dem for den lilla familjen genom Europa. Hon hade en kusin som redan bodde i Stockholm och som bjöd dem att komma hem till sig, därav kom det sig att de hamnade i Sverige.
Första månaden kunde de bo hos kusinen, men sedan anmälde de sig till Migrationsverket och blev placerade först i Haparanda, därefter i Luleå. Nu bor de i sin andra lägenhet i ordningen i Luleå och den ligger på Örnäset.
Det finns mycket hon uppskattar med sitt nya land.
– Jag tycker om Sverige. Jag har varit här tre gånger före kriget hos min kusin så jag kände till det lite redan innan. Det är fint och jag uppskattar mänskligheten som finns. Svenskarna är så hjälpsamma, säger hon.
Genom kommunen har hon fått sängar, bord och stolar. Men mycket annat i lägenheten, möbler och gardiner, har vanliga Luleåbor skänkt. En av de som hjälpt henne har hon blivit mycket god vän med och de träffas regelbundet.
Savva Voloshyn har inget minne av sin pappa, då han bara var sju månader när de skildes åt.
Men det finns också baksidor.
I Ukraina hade hon ett litet företag och tillverkade leksaker. Här i Sverige har hon inte kunnat komma igång att jobba alls.
– Jag har inte rätt till förskola, därför kan jag inte läsa svenska och utan svenska kan jag inte söka jobb, säger hon.
Yngsta sonen är nu 1,5 år, men beskedet hon har fått är att han inte får börja förrän han är tre år.
– Jag kan inte gå på någon svenskakurs, inte ens enstaka tillfällen. Jag försökte gå tillsammans med Savva men han kan inte sitta stilla.
I vissa kommuner, som till exempel Boden, får ukrainare som är här på massflyktsdirektivet studera på SFI, och då har de rätt till förskola till barnen. Men så är det inte i Luleå.
– Min största dröm just nu är att få gå SFI och att Savva då ska få gå i förskola, så att jag kan plugga i lugn och ro några timmar om dagen. Det är väldigt viktigt att läsa svenska.
Och även om hon skulle kunna ta vilket jobb som helst, handlar det inte enbart om det.
– Jag vill kunna umgås med andra vuxna. Mitt sociala liv är helt dött. Jag träffar några ukrainska tjejer och har en svensk kompis, men annars är det mycket begränsat.
Hon får cirka 4 500 kronor i månaden i bidrag för hela familjen att klara sig på. Tidigare fick de åka gratis buss med lokaltrafiken, men den förmånen är borttagen från 3 april.
– Nu går vi bara när vi ska någonstans, vi åker inte kommunalt för det är så dyrt.
Savva och Kuzma Voloshyn har upplevt mycket redan i sina unga liv.
På dagarna följer hon äldsta sonen till skolan och går och handlar. Annars är hon i lägenheten. Ibland träffar hon sin kompis.
– Jag känner mig väldigt spänd och stressad.
Även för barnen har det varit en stress att fly och även att flytta så mycket.
– Det tog över fem månader innan Kuzma kunde svara på svenska i skolan. Det måste vara en hög stressnivå för honom att inte förstå något och kunna prata.
Och även om hon inte berättar alla detaljer, vet han om att det är krig i hemlandet och att hans pappa är i fara.
– Det enda alla barnen i Haparanda gjorde tillsammans var att leka skyddsrum.
För lille Savva är pappa däremot ett abstrakt begrepp.
– Han vet att det finns en pappa som bor i telefonen.
Han har inga minnen av sin pappa, men de har en pappersutskrift av ett foto uppsatt på väggen, på Savva ihop med pappan i skyddsrummet. Han pekar på honom och vet att det är pappa.
Zoia Voloshynа längtar efter att kunna svenska så att hon kan komma ut och träffa folk. Men som ensamstående mamma är det svårt.
Själv är hon orolig att hennes make ska skickas till fronten eller att han ska träffas av en missil.
– Det kan hända när som helst. Förutom saknaden känner jag en konstant oro för hans liv.
Hon skulle gärna vilja fortsätta leva i Sverige tillsammans med honom, men har insett att chansen till det inte är så stor.
– Jag vill att barnen ska ha möjlighet att utvecklas i ett bra och säkert land och jag tycker att skolan är bra här. Men jag har förstått att Sverige vill att flyktingar ska återvända så fort faran är över.
Vad är din framtidsdröm?
– Att den här fruktansvärda situationen ska ta slut. Att kriget ska ta slut. Och att jag ska få ha min man vid min sida igen.