Familjen Schanche-Dalseng från Skjervøj och familjen Høgstad från Karasjok befinner sig på campingsemester i Luleå. Det gjorde de också för tre år sedan.
– En bekant till oss fick meddelande från sin syster i Oslo om att det hade exploderat en bomb. Vi förstod först inte vad hon pratade om. Men sedan kom ju nyheterna allteftersom på internet, berättar May Helen Schanche.
De satt i husvagnarna och försökte hänga med i rapporterna, men det tog tid att få en överblick över händelserna och dödssiffrorna steg hela tiden.
– Det kändes obehagligt och märkligt, säger hon.
– Litegrann som vid terrorattacken den 11 september. Man trodde först inte helt på vad man såg, inflikar Håvard Høgstad.
Nästa morgon fick de en chock när de fick veta hur höga dödstalen faktiskt var – även om de själva inte hade några anhöriga som drabbades.
– När så många dör kan man inte undgå att bli berörd. Alla i Norge känner någon som känner någon, säger Håvard Høgstad.
Nio ungdomar från Karasjok befann sig på lägret. Samtliga klarade sig.
– Det var ju mycket sorg efteråt. Samtidigt, hemma i Karasjok, var det en bra känsla mitt uppe i allt det tragiska, att alla från vår hemort hade klarat sig, säger May Helen Schanche.
När de återvände hem efter semestern möttes de av flaggor på halv stång.
– Norge befann sig i en chockfas och det tog lång tid innan man kunde ta in det. Hela landet hade ju påverkats. Man blev skrämd, säger hon.
Även barnen i de båda familjerna blev berörda.
– Det var på nyheterna hela tiden och det gick inte att gå in i en affär utan att se gärningsmannen med vapen på tidningarnas förstasidor. Barnen var skrämda och rädda och vi fick ägna mycket tid åt att prata med dem, berättar Håvard Høgstad.
Cecilie Høgstad, idag 10 år, minns det mycket väl.
– Mamma och pappa sa att vi inte skulle titta på videor från Utøya på youtube för att då skulle vi få mardrömmar.
Rapporteringen har aldrig upphört. När rättegången pågick drogs allt i detalj ett varv till och sedan har veckotidningar fortsatt att återge enskilda ungdomars historier.
Familjerna på campingen tror att attentaten blev ett uppvaknande för Norge. Landet var inte förberett på en sådan katastrof. Idag finns det ett helt annat säkerhetsmedvetande.
Ett positivt minne som lever kvar är hur blev de blev bemötta av svenskarna i Luleå dagarna efter händelserna.
– De kom och uttryckte sin sympati för oss. Det kändes bra. Det visar ju hur tajta Sverige och Norge är, säger Hanne Høgstad.