För Mikael finns inga begränsningar

? Orsaken är okänd, svarar Mikael Andersson. ? Det är helt enkelt ingen som vet varför det blev så här. Det finns visserligen ett latinskt ord för det här, men det är ju meningslöst. Det är helt enkelt som så att läkarvetenskapen inte vet varför jag föddes utan vare sig armar eller ben. Mikael Andersson sitter framför mig. I Landstingshusets sessionssal, där han nyss under ett par timmars tid har hållit en inspirerande föreläsning om hur man via förändrade tänkesätt och attityder också kan förändra sin egen livssituation. Han sitter i en elektrisk rullstol. Han tittar uppmärksamt och sakligt på mig och är beredd att låta samtalet gå vidare. Nyss har Mikael Andersson besvarat en hel del frågor från delar av den intresserade publik, som dröjt sig kvar en stund efter att den officiella föreläsningen har avslutats. ? Det finns inga dumma eller okunniga frågor, säger han nu till mig. ? Ungdomar frågar kanske ganska ofta om hur jag gör när jag äter, när jag klär på mig och så vidare. Män frågar rätt ofta tekniska frågor. Kvinnor frågar inte sällan utifrån ett känslomässigt perspektiv. ? Men jag svarar på allting. Så gott jag kan. Ingenting är tabu. Raka frågor får lika raka svar. Jag är en öppen människa, som också uppskattar öppenhet hos andra. Ett exempel för andra Mikael Andersson har som sin huvudsakliga sysselsättning att berätta om sig själv och om sitt eget liv, som ett exempel för många andra människor. Om det inte lät så väldigt stelt, så skulle man kunna säga att Mikael Andersson befinner sig ute på en komprimerad Norrbottens-turné för närvarande. Två föreläsningar i Piteå i tisdags. En i Luleå under onsdagen, inklusive ett besök i Hälsans hus på kvällen. Och så länsavslutning i Arvidsjaur i dag, torsdag. Sedan hem till familjen (hustrun och de två barnen Sara, 9 och Simon, 5) i Göteborg. Och så nästa vecka vidare igen. Till bland annat Värmland. ? Jag vill helt enkelt inspirera människor. Jag vill försöka nå fram till dem som kanske på grund av ett funktionshinder har det svårt och säga till dem att det ändå inte behöver vara fullt så förtvivlat som det kanske känns, just nu. ? Visst kan man ha sina down-perioder. Det har alla. Jag också. Men då kan man försöka göra saker och ting på ett sätt som man inte har provat tidigare. Då kan det bli bättre. Är sig själv Mikael Andersson säger det inte rakt ut, men jag skulle inte tro att han är vare sig sentimental, melodramatisk eller känslomässigt snyftig i sina föreläsningar och personliga exemplifieringar. Han bara är. Sig själv. ? Jag liksom försöker vända på problemen, försöker han förklara sin föreläsningsfilosofi. ? Applicera problematiken utifrån andra perspektiv. Jag säger exempelvis att ?det viktiga är inte hur man gör si eller så utan att man gör det?. ? Och så försöker jag att inte vara alltför negativ. Själv hade jag väldigt fina och förstående föräldrar och vänner när jag växte upp. Visst kände jag mig ändå annorlunda och i tonåren kändes det ju för jävligt. ? Men jag hade en gymnastiklärare, Birgitta Forsberg, som inspirerade mig. En väldigt bestämd och envis människa som fick mig att förstå att man aldrig ska tillåta sig att ge upp. Hur jobbigt det än kan kännas. ? Misslyckas man en gång, så försöker man igen. Och igen. Och igen. Till sist så fungerar det. När Mikael Andersson var 15 år gammal och satt på en balkong utanför ett hotellrum på Kanarieöarna bidrog han, sig själv ovetande, till att rädda en annan människas liv. Bara genom sitt leende. Det var jazzmusikern Ronnie Gardiner (bland annat mångårig trummis hos Charlie Norman) som passerade förbi balkongen. Mycket förtvivlad, efter sin hustrus död, och på väg ner mot havet för att dränka sig. bestämde sig för att leva När han såg såg den arm- och benlöse pojken som satt där och som log så fint och öppet äkta mot honom, så ändrade sig dock Ronnie Gardiner. Han bestämde sig för att försöka leva vidare. Trots allt. På grund av olika omständigheter skulle det ändå dröja 19 år innan Ronnie Gardiner lyckades lokalisera Mikael Andersson och personligen fick tacka honom. ? Själv hade jag ingen aning om det här. Men jag blev naturligtvis både glad och berörd när jag fick reda på det. Och nu är Ronnie Gardiner en väldigt nära och kär vän till mig, säger Mikael Andersson och nämner att han också fått andra konkreta bevis på människors tacksamhet mot honom. I angelägna och tuffa situationer. ? Det kan röra sig om väldigt personliga sms-meddelanden på mobiltelefonen. Eller om möten. Nu i dag var det en mamma till två funktionshindrade grabbar som kom fram och pratade med mig. Det kändes mycket värdefullt. Mikael Andersson har tävlat i bordtennis, innebandy, simning, handikapporientering och bangolf. Trappar ner Han har inte låtit sitt funktionshinder begränsa sig och tyckte att det var allra roligast med innebandy. Det lyser i hans ögon när han säger just det. ? Men nu har jag trappat ned på det där. Nu tycker jag att det är allra roligast att bara få vara med min familj, när jag inte är ute och reser och föreläser. Mikael Andersson påpekar att det är väldigt viktigt att våga misslyckas (?huvudsaken är att man ändå försöker?) och försäkrar att han personligen trivs utomordentligt fint med sitt liv. ? Min nästa utmaning är att försöka etablera mig som föreläsare utomlands också. ? Det är viktigt med utmaningar. Sådana ska man alltid ha med sig i bagaget. Säger Mikael Andersson och så tar jag tag i den stump som är hans högra arm och säger att det var väldigt trevligt att få tillfälle att möta honom. ? Detsamma, säger han. ? Verkligen. Ha det så bra nu! Snacka om en inspirerande medmänniska.