Luleås enda k-märkta fritidsbåt ligger vid sjösättningsrampen på Granuddens Marina. Skepparen Nisse Holmgren möter oss med frasen "Välkommen till 1960-talet!"
Det är lätt att förstå vad han menar. Det byggs inte längre mahognybåtar med en sådan påtaglig hantverksskicklighet och med en sådan utsökt elegans.
Skepparen säger det inte högt, men han är lite orolig. Det har bara gått två dygn sedan Jenny sjösattes och nu väntar den första båtturen på tre år.
Redan på andra försöket brummar Volvo Penta-motorn i gång. Det dova spinnande mullret lockar fram ett leende.
– Det här går ju riktigt bra, skrockar den 77-årige skepparen.
Den här historien tar sin början i ett berömt båtvarv. Den hade inte gått att berätta om det inte vore för Ivar Gustafsson. Han började som 15-årig springpojke i Storebro bruk som har anor från 1700-talet.
Han blev uppsagd under depressionen på 1930-talet, men i stället för slutlön bad han om tillverkningsrätten till en mindre svarv. Den blev grunden till en så framgångsrik företagarkarriär att han till slut kunde köpa hela bruksområdet.
Fredsåret 1946 fick Ivar Gustafsson en idé efter att ha sett män i ett intilliggande flyktingläger bygga en traditionell estländsk roddbåt för att kunna fiska i sjön Gissen.
Han anställde tio flyktingar och grundade ett företag som med tiden kom att bli ett av Europas ledande båtvarv – välkänd för sina vackra mahognybåtar.
2012 gick företaget i konkurs, men verksamheten finns kvar än i dag. Numera ägs företaget av Roger von Haugwitz.
Det har alltid funnits båtar i Nisse Holmgrens liv. Några var byggda för rodd, andra försågs med segel, men de flesta hade motor.
Föräldrarna drev saluhallen i södra hamn och senare en hälsokostbutik på Stationsgatan. Familjens sommarparadis låg i Alhamn, som ligger cirka 30 kilometer söder om Luleå.
Under sin yrkeskarriär i säkerhetssektorn fick Nisse Holmgren kontakt med en kollega som ägde en Solö Aqua Kabin byggd i maghogny.
Den konstruerades av Einar Runius som skapade en 7,3 meter lång och 2,5 meter bred motorbåt med en toppfart på 16 knop. Modellen byggdes i 2 800 exemplar.
– Om jag hade vetat hur mycket jobb som det här projektet krävde hade jag nog aldrig köpt båten, tror Nisse Holmgren.
Efter pensioneringen behövde han hitta en hobby. I dag kallar han Granuddens marina för "ett gubbdagis".
Nisse Holmgren satt i styrelsen för Allmogebåtar till den stunden då han insåg att om Jenny skulle återfå sin ursprungliga glans krävdes ett 100-procentigt engagemang.
Båtskrovet har skrapats, slipats och målats omsorgsfullt. Solöbåtarna hade vitmålat skrov till skydd mot UV-strålar och saltvatten.
Inredningen har monterats ned. Originalmotorn har fått en totalrenovering. Under ett kalenderår byggdes ett helt nytt trädäck. Första svårigheten handlade om att få tag i rätt material. Jenny är byggd i den finaste mahogny från Honduras.
– I dag är den nästan omöjligt att få tag i. Man använder i stället mahogny från Afrika, men det är inte lika hållfast. Till slut hittade jag ett restlager i Sala. Brädbitarna såg rätt malätna ut, men det visade sig hålla högsta kvalitet.
I Alhamn började han i februari att lacka och måla trädetaljer. Arbetet har kostat en rejäl slant och tusentals arbetstimmar.
– Folk tror att det tar för mycket tid att äga en träbåt, men egentligen tar det inte så mycket mer än att sköta en plastbåt. Nu behöver jag inte göra något i minst fem år framåt förutom att tvätta den innan båten tas upp på land i början av september.
För tio år sedan tog Sjöhistoriska museet initiativ till att bevara svensk maritim historia. I dag har 150 fritidsbåtar k-märkts.
För att en båt ska anses vara en bärare av kulturhistoria krävs en omfattande dokumentation om båtens historia samt en förteckning över tidigare ägare.
Det visade sig utgöra ett problem. Jenny såldes 1965 till ett företag i Göteborg, som bland annat lär ha bjudit prinsessan Christina på en båttur på 60-talet. Men där slutar spåren.
– Jag har ägnat en hel del till att söka tidigare ägare. En hittade jag i Bengtsfors i Dalsland. Han var 83 år gammal och letade fram sitt gamla fotoalbum för att visa några bilder innan han spände blicken i mig och frågade; "Och hur ser akterspegeln ut i dag"
Alla ägare har inte hittas - än. Det finns en vit fläck mellan 1965 till 1985. Sökandet förde också Nisse Holmgren till Småland, där han fick träffa en av sönerna till Ivar Gustafsson för att studera varvets egen dokumentation om varje båt som lämnat Storebro.
På en lucka intill kajutan har en vitemaljerad plakett spikats fast. Sjöhistoriskas emblem är fullt synlig från förarplatsen.
– Jag blev rörd när brevet från Sjöhistoriska kom. När jag nyligen var på båtmässa i södra Sverige var det flera från "träbåtsadeln i Stockholm" som pratade om att det inte finns några båtar värda att bevara i norra Sverige. Därför känns det fantastiskt att få ett erkännande. Dessutom finns det fler båtar i Luleå som borde k-märkas.
Sommarens första båttur sker en solig dag i juli. Det har bara gått två dygn sedan den dramatiska sjösättningen.
– Träbåtar läcker alltid när man sätter de i sjön, men när jag såg hur vattnet forsade in blev jag riktigt orolig. Med hjälp av tre pumpar hölls båten flytande. Det tog fyra timmar sedan slogs pumparna av automatiskt. Faran var över.
Vi tar sikte på Stensborg. Nisse Holmgren kan inte motstå frestelsen att dra på full gas.
– Har ni hört talas om planerna på en ny järnvägsbro till Hamnholmen och flygplatsen? Hur kan någon komma på något så dumt, ropar skepparen i vinden.
– Förr fanns det bara träbåtar i Luleå. Jag har alltid sagt att det måste finnas minst en träbåt i Alhamnsviken. Det känns bra att jag lyckats hålla liv i den traditionen.