Alan Kurdi dog tillsammans med sin fem år äldre bror Galip och deras mamma Rehan, när de flydde från Kobane i Syrien. Bilden av den lilla Alan Kurdis döda kropp spreds snabbt över världen som en symbol för flyktingkatastrofen runt Medelhavet och fick faktiskt under en tid den allmänna opinionen att vända. Självklart skulle Sverige ta emot flyktingar i nöd. Vart den humanistiska tanken tog vägen kan man fråga sig. Är minnet så kort?
Därför har dans- och teaterföreställningen "Morgondagens vittnen" inte bara ett djupt allmänskligt ärende utan tar också publiken till ett känslolandskap bortom orden där en berättelse om flykt, rädsla, sorg, desperation och hopp organiskt växer fram framför vår blick.
En berättelse om en av människosläktets starkaste drivkrafter – nämligen att överleva. En instinkt så många människor i vår värld verkligen stått öga mot öga med. Nu, liksom tidigare i vår historia, men där så många fastnar i ett klibbigt spindelnät vävt av murar, girighet och föreställningar om "de andra" – de som inte är som oss.
Det är djupt berörande, kanske än mer för att troligen många i just denna premiärpublik aldrig upplevt krig och dess konsekvenser. Aldrig tvingats välja om man ska stanna kvar eller fly. Aldrig sett bomber falla, människor skjutas eller kvinnor våldtas och ibland förslavas. Inte konstigt eftersom Sverige levt i fred i 200 år.
Men med ytterst varsam hand släpper koreografen och regissören Benno Voorham ned publiken i detta känslohav och binder ihop nutid med dåtid ytterst elegant när Sara Arnia och Eine Johansson, båda finska krigsbarn, berättar om sina erfarenheter från andra världskrigets fasor.
Det går inte att blunda. Vi talar trots allt om liv och drömmar om ett liv i fred, där den största längtan av alla kan vara att en gång till få träffa sin mamma. Jag grät och fler med mig.