Trots att han i bagaget har både hits och priser som landets live-artist får Timo Räisänen starta sin Luleå-spelning i uppförsbacke. Han är i underläge och frågar inledningsvis spontant om "ni tänker vara såhär tystlåtna hela konserten?" Han verkar gilla utmaningen.
Det är som att Timo Räisänen snabbt inser läget, tänker att min vanliga charmighet är visserligen något extra, men här gäller det att kräma på om publikens händer ska upp ur fickorna. Han retar oss för norrländsk återhållsamhet. Sedan bestämmer han sig för att vinna våra hjärtan.
Många rockmusiker har fått frågan om de har ett drömjobb. Turnera, bli hyllade och uppmärksammade, göra det de älskar och så vidare. Lika många svarar att det är ett jobb som vilket som helst efter ett tag. Efter sex album visar Timo ingenting av det svaret. Han utstrålar "jag har världens roligaste jobb!", sjunger från toppen av sina lungor direkt och öser på med inlevelse.
Det som på radio kan uppfattas som rätt slät P3-pop blir skränigt och slamrigt. Balladerna som på skiva kan uppfattas som lätta mellanpartier är malande och manglande Radiohead-stycken. Det som kan misstas för att låtarna är för lika och har samma uppbyggnad blir motsatsen i Lilla salen. De som har kommit emellan mig och Timo förut är bortblåst live.
Endeavor från senaste albumet är en av höjdpunkterna.
Bandet visar samma spelglädje som sin frontman och ibland blir det funk, ibland Jackson 5 och någonstans där hör jag Sportspegels klassiska vinjett. Av det som nyss var larmig Göteborgs-rock och innan det alltså Radiohead.
Ja, du förstår att det var roligt. Efter Endeavor busvisslar jag, osäker på om man får det som recensent. Under kvällens höjdpunkt Buckets of hates har jag gåshud, säker på att man får det som recensent. Bedövande vackert och mäktigt.
"Det är nu man ska applådera och sånt. Om man inte har förfrusit hjärnan", sa han i början av spelningen. Fear No Darkness avslutar extranumren och jag ser folk hoppa, jag ser folk dansa. Det är inget tvivel om att flipperkulan från Göteborg vann.