Flaggorna fladdrade i vinden

Men det var i alla fall uppskattningsvis cirka 200 personer, som hade anlänt till Stadsparken för att delta i det firande som (vi befinner ju oss ändå i Sverige) mest av allt kan beskrivas som rätt så diskret. Det lär nog dröja innan vi får se folkmassor med små svenska flaggor i händerna fylla upp gator och torg, på vår nationaldag. För det stora flertalet tycks inte den här dagen ha någon mera överväldigande betydelse och om det blir så att den nästa år blir allmän helgdag, och därmed får annandag pingst att försvinna, så blir det väl knappast så att den svällande svenskheten förstärks för den sakens skull. Landshövdingen höll tal Men en röd dag i almanackan är ju aldrig fel. Vare sig den heter nationaldagen eller annandag pingst. Huvudsaken är att den finns där. Resonerar nog de flesta. Denna kanske den sista gång då nationaldagen ännu inte förvandlats till en helgdag, var det i alla fall så att det tidvis blåste så pass friska söndagsvindar i Luleå att det var ett visst besvär för Hemvärnets musikkår att hålla reda på sina notpapper och för de som hade stora eller små flaggor att administrera att behålla kontrollen över dem. En tapper och lagom stor skara samlades inledningsvis vid Floras Kulle och marscherade så disciplinerat i väg till Stadsparken, där den svenska flaggan hissades på ett ceremoniellt vis och landshövding Per-Ola Eriksson förberedde sig att hålla det traditionella talet. Men först flög fyra Viggen-plan över parken. Och det exakt på den tid som detta hade aviserats också: två minuter i tolv. Exakt. Önskade ljummare vindar Kommunfullmäktiges ordförande Margareta Eriksson hälsade välkommen och i sitt tal önskade landshövdingen att det skulle bli något ljummare vindar längre fram, än de som förekom just den här dagen. Talet innehöll också passager om att det finns anledning att känna stolthet över att vara norrbottning och kring de resurser som finns i länet. ? Samarbete och sammanhållning är honnörsord och en del av den norrbottniska identiteten, talade och sade landshövdingen också. Sedan hurrades det. Fyrfaldigt. Då var klockan åtta minuter över tolv och omedelbart därefter var det dags för ett, ganska dämpat, sjungande av nationalsången Du gamla, du fria. Förtjänta personer fick flaggor och Sverigenålar. Nya medborgare i Luleå och Sverige hälsades hjärtligen välkomna. Och alltsammans teckentolkades av Eva Sandström. Samt övervakades av Gustav II Adolf, i sin statyform. Allra trevligast var det nog ändå när Esperanzas ungdomsgrupp Paloma; representerande de nya svenskarna och det mångkulturella Sverige, fullständigt frasade fram på scenen, i en barfota dansövning som frustade av vitalitet och sprakade av färger. ? Paloma ? för Sverige i världen! utropade en av tjejerna högt. Och då kändes det ju som om nationaldagen den 6 juni representerade något riktigt rejält och bra. Faktiskt.

Flaggorna fladdrade i vinden

Sverige, Sverige, fosterland.Exakt hur högstämda som fosterlandskänslorna var hos dem som firade nationaldagen i går söndag, den 6 juni, är det förstås ganska omöjligt att veta något om.

Sverige, Sverige, fosterland.
Exakt hur högstämda som fosterlandskänslorna var hos dem som firade nationaldagen i går söndag, den 6 juni, är det förstås ganska omöjligt att veta något om.