Hon har släppt sitt nya album på ett konstskivbolag, är väldigt hajpad, har den starkaste och mest uttrycksfulla rösten jag hört på år och dar. Anna von Hausswolff inleder med det starkaste kortet, den oändligt vackra Track of Time. Ett munspel får ersätta den utfrätta gitarrslingan från albumet. Jag är helt såld. Men sedan inleds en serie distraktioner från festivalområdet som dödar stämningen. Plötsligt börjar jag önska att jag sitter ner i Kulturens hus lilla sal med von Hausswolff vid en flygel (i stället för elpiano).
Som bäst är von Hausswolff när hon river loss riktigt ordentligt. Visst, hon kan kännas nästan för dramatisk exempelvis när hon stående gör Edith Piafs Have no mercy (med en textlapp i handen). Men hennes grej är att vara mer än vanlig musikunderhållning. Hon vill vara bräcklig, sorgsen och dynamisk. Hon gör variationer på låtarna från skivan så att man knappt känner igen dem, vilket ibland är svårtuggat och ibland fantastiskt.
Anna von Hausswolff skulle jag ha velat se på strandscenen i mörkret. Hennes dramatiska pianopop funkar bäst när åskådaren kan släppa sina hämningar och tillåter sig reagera till musiken. När artisten gör sin emotionella urladdning samtidigt som man ser en stel publik funkar det inte riktigt för mig. Upplevelsen tar ännu mera stryk när en minibuss en bit bort dunkar Red Hot Chili Peppers. Anna, som uppträder tillsammans med en gitarrist, kräver full koncentration.