Det finns få likheter mellan svenskt nationaldagsfirande och hur Finland firar sin självständighetsdag. Till att börja med har det under detta jubileumsår arrangerats 2 000 officiella tillställningar i vårt östra grannland.
Bara i Luleå handlar det om ett 20-tal arrangemang. Många gånger har den numera pensionerade skolfröken berättat om landets historia.
– Det hade kunnat gå väldigt illa för Finland. Vi hade kunnat bli ockuperade påsamma sätt som de baltiska länderna. I dag känner vi vördnad och tacksamhet för alla kvinnor och män som försvarade vårt land med sitt liv som insats, säger Salli Björnfot, 74.
Hon föddes under ett brinnande världskrig utanför Jyväskylä i mellersta Finland. Det var kärleken som förde henne till Sverige. Trots att hon bott här sedan 1970 beskriver hon sig fortfarande som "väldigt finsk".
Hon understryker att Finlands alla prövningar genom åren är orsaken till att självständighetsdagen blivit så viktig. Det handlar inte bara om insatserna under kriget utan också om åren efter när Finland tvingades att betala ett krigsskadestånd på 300 miljoner dollar till Ryssland.
– Hela landet slöt sig samman för att klara uppgiften. Inte minst de finska kvinnorna spelade en viktig roll när industrin kom igång igen. I dag är Finland en av världens ledande länder när det gäller ärlighet, läskunnighet och flickors möjligheter. Vi har haft både en kvinnlig president och försvarsminister. Det är mycket att vara tacksam över.
Under nationens sekellånga historia har Finland fått utkämpa fyra krig för att försvara sin frihet. Under andra världskriget stupade 260 000 finländare.
På Mjölkudden bor den 94-årige krigsveteranen Isak Blom. Han tog sig nästan oskadd igenom krigsåren 1942-1944 – med undantag för hörseln.
– Under kriget hade vi inga hörselskydd. Jag måste ha skjutit tusentals skott. Det är orsaken till att jag hör dåligt i dag.
Isak Blom föddes 1924 i Torneå. Som svensk medborgare borde han egentligen aldrig ha varit med i kriget. Han kände dock inte till sitt medborgarskap och en präst i finska Nedertorneå såg till att han blev rekryterad.
På den militära förläggningen i Kemi blev han uttagen bland prickskyttarna.
– Vi låg länge stationerade intill den ryska gränsen. På den tiden var jag aldrig rädd, men efter kriget har alla minnena kommit tillbaka. Jag minns varje sten, varenda stubbe och varje kula. Allra värst är nätterna med alla mardrömmar som jag har än i dag.
Han minns särskilt de patrullerande skidturerna mot den ryska gränsen.
– Vårt uppdrag var att hålla koll på var ryssarna befann sig. Varje dag åkte vi skidor ut mot gränsen, men var noga med att hela tiden göra nya spår. En dag, när det var min tur att åka först, blev vi upptagna i vårt läger med ett kortspel. Det blev riktigt spännande så det hade hunnit bli mörkt när vi äntligen kom i väg. Vi var två man. Jag åkte först. En bit i skogen upptäckte jag en snöhög som jag inte sett förut. När jag kom dit upptäckte jag att ryssarna hade legat i bakhåll. Den låg skåror kvar i snön efter deras gevär, men de måste ha gett upp och återvänt till sin förläggning innan vi blev klar med vårt kortspel.
Efter kriget flyttade han till Sverige. På järnverket i Luleå kom han att arbeta i över 30 år.
Han är besviken över att inte kunna delta i onsdagens firande. Numera tar han sig fram med hjälp av rullator.
84-åriga Eine Johansson kom till Sverige med en lapp om halsen 1941. Hon var åtta år när hon klev på tåget och lämnade föräldrahemmet i Äänekoski, fyra mil norr om Jyväskylä.
Hon beskriver åren som finskt krigsbarn som "det bästa som kunde hänt henne", när hon flyttade in i en stor Norrbottensgård i Råneå.
1955 blev hon den första kvinnliga polisen norr om Indalsälven. Åren i Sverige gav henne möjligheter att studera, men hon fick också vänja sig vid att bli kallad "finnjävel".
I sin självbiografi "Finnpolisen - mitt liv" berättar hon om hur hon som barn brottade ned prästsonen på skolgården efter att ha blivit kallad "finnkärring".
Trots att hon levt nästan hela sitt liv i Norrbotten har hon starka band till sitt hemland.
– Det har inte varit lätt att vara kvinna i ett mansdominerat yrke, men jag kom från ett land som aldrig hade klarat av att åstadkomma denna utveckling utan sina kvinnor. Jag är stolt över att vara finne. I Sverige har vi fått höra att finnar är dumma och nästan lite efterblivna, men på senare år har Finland passerat Svedala på många områden.