Det är det svenska seglingssyndikatet SACC (Swedish America´s Cup Challenge) som är den drivande orsaken till att VM för tolvor hamnar i Luleå. De vill skapa en tävling i Sverige som ska ingå i sina förberedelser inför världens största seglingstävling, America´s Cup.
På ett möte i Stenungssund den 12 oktober 1987 undertecknar dåvarande kommunalråd Folke Bladfors och Sten Wallo en handling där Luleå kommun lovar att stå som officiell arrangör för Midnight Sun Cup i samarbete med Luleå Segelsällskap och SACC.
Kommunen förbinder sig att stå för logi för SACC:s cirka 200 personer med helpension, samtliga transporter, lyftkranar, övervakning, kontor, presscenter, segelloft, containerplatser samt flygresor för syndikatens personal.
Det saknas en kostnadsberäkning i handlingen. Många utgifter under VM ska visa sig gå på en löpande räkning.
Den ursprungliga planen var att skapa en Europacup med tre deltävlingar, men under våren 1988 väljer Kiel och St Tropez att hoppa av. Orsaken att det anses bli för dyrt.
Luleå fullföljer åtagandet, även om regattan är nära att blåsas av i april 1988. I det skedet kliver industrimannen Björn Wahlström in och pekar med hela handen.
Vid det laget står det klart att stora delar av finansieringen saknas. Sponsorsintäkterna motsvarar bara en liten del av de förväntade 20 miljoner kronor.
Hela arrangemanget präglas av en ständig kamp mot klockan. Det vittnar inte minst Luleå SS som ansvarar enbart för den sportsliga delen och går skadefri från miljonskulderna.
– Normalt brukar det ta tre år att förbereda en regatta av det här slaget. Det handlar inte bara om att skapa en tävlingsorganisation utan också om att utbilda alla funktionärer och få till den struktur som en segling för tolvor kräver. Vi genomförde det på sju månader, berättar tävlingsledaren Hans Dufberg, 79 år.
Fyra månader innan regattan tar tävlingsledningen med sig representanter för VM-syndikaten och visar tävlingsområdet. Transporten sker på skoter. Efteråt är inte bara australiensarna skeptiska till att tävlingen verkligen blir av.
På invigningsdagen, den 22 juni, ligger det spänning i luften. Kung Carl XVI Gustaf landar med helikopter i Luleå centrum.
– Ett skojigt och intressant initiativ, konstaterar kungen uppmuntrande och ägnar ett särskilt intresse åt en av de svenska båtarna.
Björn Wahlström har personligen sett till att Sverige har två båtar till start. En amerikansk tolva har hyrts in, försetts med ny färgsättning och döpts om till Royal Blue. De tävlar under Kungliga svenska segelsällskapets fana. Skeppare är seglingsveteranen Pelle Pettersson.
Medan kungen hälsar på besättningarna i södra hamn faller ett lätt duggregn, men under bilfärden till invigningen spricker molntäcket upp.
Norrbottens-Kurirens bilder visar hur åskådare fyller stora delar av Mjölkuddsbanken för att få se en skymt av spektaklet utanför sporthallen.
Krögaren Philip Kuo minns den här dagen av en helt annan anledning. Det är nämligen hans bröllopsdag.
Norrbottens-Kurirens reporter Gunnar Söderholm finns på plats vid den kinesiska bröllopsceremonin som för säkerhets skull genomförs två gånger (i hemmet och i domkyrkan). Bruden kommer från Calcutta och heter Fe Moi.
– Jag minns att jag svettades floder i min frack. Det måste ha varit den varmaste sommaren i Norrbotten, säger Philip Kuo.
Han kom till Luleå med sina föräldrar 1982. Pappa tog över en av Luleås två kinesiska restauranger och etablerade restaurang Waldorf i Stekhusets gamla lokaler tio år senare.
– VM-sommaren gjorde Luleå mer internationellt. Innan dess gick Luleborna på krogen bara på fredagar eller lördagar. Många drack för mycket, men den här sommaren förändrades allt. Vi blev mer europeiska.
– Efter VM blev det också lättare att få tillstånd att servera alkohol. På den tiden var det väldigt restriktivt. Många pizzerior kunde bara erbjuda sina gäster mjölk, läsk eller vatten. Vi var den första Kinarestaurangen som fick tillstånd att servera sprit. Det hände 1989.
Paret Kuos 30-åriga bröllopsdag firas för övrigt i Toronto där familjens tre barn och övriga släkt bor.
Totalt tio båtar ställer upp i VM. Deltagarna kommer från Sverige, Västtyskland, England, Danmark, Japan och Australien.
Här är hela startfältet: Bengal III, Crusader 88, Holger Danske, Kookaburra III, Maid of 88, New Sweden, Nippon, Nordstjerna, Royal Blue och det mest bisarra namnet av dem alla, Steak´n Kidney.
Det största intresset riktas mot två skeppare som inte hade mötts sedan den senaste finalen av America´s Cup.
Den stora stjärna är amerikanen Dennis Conner som vägrar att låta sig intervjuas under dagarna i Luleå. I en ovan båt och utan samtränad besättning är han chanslös i regattan.
Den andre profilen är Peter Gilmour, som trots finalförlusten, utses till Australiens störste idrottsman 1987. Året efter reser han till Luleå för att få revansch.
I södra hamn väntar den ständigt närvarande reportern Gunnar Söderholm som försynt undrar hur det är ställt på Onedinlinjen nuförtiden. Den australiske skepparen är nämligen namne med huvudpersonen i den brittiska TV-serien.
– Nja, inget vidare. Liverpool är inte som förr, om man undantar fotbollslaget, svarar Peter Gilmour belevat.
Fråga vilken Lulebo som helst om upplevelsen av VM-sommaren 1988 och det första som kommer på tal är vädret. För varje år som går blir minnesbilden starkare av tropisk värme av sällan skådat slag.
Norrbottens-Kuriren undersöker av gammal vana samtliga faktauppgifter grundligt.
– Temperaturen mellan den 22 juni till 2 juli sjönk aldrig under 21 plusgrader. Varmaste dagen var den 29 juni med 29 grader, bekräftar meteorologen Alexandra Ohlsson vid SMHI.
Vindarna är däremot ett helt annat kapitel. Lagom till VM-starten händer något ovanligt, vinden mojnar på Brändöfjärden. En deltävling ställs in för att båtarna rör sig knappt i bleken och får bogseras in till land.
Arrangörerna har förberett sig inför en internationell publikanstormning. I hopp om att de utländska gästerna ska känna sig hemtama har 17 tillfälliga utskänkningstillstånd delats ut.
Ett går till Luleå Segelsällskap. Bardisken på Sailors Bar påstås vara den längsta i Europa. Under den andra tävlingsveckan intervjuas klubbansvarige Börje Nilsson efter klagomål på buslivet i Luleås södra hamn.
– Vi stänger redan klockan 02.00 för längre än så anser vi inte att en pub ska hålla öppet, förklarar Börje Nilsson till Norrbottens-Kuriren.
Få utländska turister kommer till VM-tävlingarna, men Luleborna går man ur huse. Det utspelar sig kontinentala scener på stadens gator. Ännu vid midnatt ses barnfamiljer strosa omkring i centrum.
Farhågorna för alla nya ölsjapp kommer på skam. 25 personer grips för misshandel under tio VM-dygnen. Det är sex färre än under motsvarande tid året innan.
Däremot omhändertas 141 personer för fylleri jämfört med 35 året innan. Några kommer från ett utspårat midsommarfirande. Polisen rekvirerar en buss till Brändön för att kunna ta hand om alla som ska sova ruset av sig på polisstationen.
På midsommarnatten är det seglingar i Stadsfjärden. På kajkanten och stränder trängs uppemot 20 000 Lulebor.
På stadshusets tak har kommunalrådet Kjell Mickelsson bjudit in några av sina vänner.
– Vi hade nog de bästa platserna. Jag har än i dag kvar bildminnet av de färggranna stora seglen i regattan. Det var häftigt.
Efter tävlingarna kommer han i Norrbottens-Kuriren tillsammans med Gustaf Sundström och Sten Wallo göra tummen upp för hela arrangemanget och utlova fler folkfester till Luleborna.
VM-seglingarna är ett trendbrott. Luleå har tidigare stått som arrangör för stora arrangemang höst, vinter eller vår, men den gängse uppfattningen har varit att det går inte att locka publik till ett sommarevenemang.
– Det blev en vändpunkt för Luleå. Det som hände var raka motsatsen till 1976 när luften gick ur oss efter att Stålverk 80 stoppats. Den här sommaren lärde vi oss att Luleå kan stå som värd för stora arrangemang. Vi lärde oss hur man fick till en organisation som hade kontroll på kostnader och intäkter.
Hade ni verkligen det sommaren 1988?
– Nej, det var j-kligt jobbigt. Det var strul varje dag, samtidigt gällde att hålla masken utåt. Det dök upp nya problem hela tiden. Arrangemanget var inte så genomarbetat organisatoriskt, men vi löste allt. Jag minns att varje kväll vid 21-tiden, högst upp i stadshuset, var det öppet hus för sponsorer, gäster, ansvariga och kommunfolk. Till och med kungen var där. Vi bjöd på kallskuret och "förfriskningar" som man kallade det på den tiden.
Under de tio VM-dygnen lever kroglivet upp i Luleå. Jerry Williams, Sky High och Trance Dance uppträder. Arja Saijonmaa sjunger och på Missionskyrkan spelar Helmer Bryds orkester.
Det går dock inte lika bra på alla håll. Krögaren Sture Eineborn satsar stort i Arcushallen och tar dit landets bästa dansband.
På midsommardagen sitter Lill-Babs och deppar på hans altan hemma på Bergnäset. Det kommer bara ett 50-tal betalande, men Lill-Babs får i varje fall en skymt av segelbåtarna.
På Stadspuben ringlar sig kön lång.
– Alla var där. Jag minns hur förvånade besättningen från Kookaburra var över Luleå. De hade sett på kartan att tävlingarna skulle äga rum bara någon mil från polcirkeln och hade med sig en halv container med vinterkläder. De trodde inte sina ögon när de klev ut från Stadspuben efter midnatt. Det var 20 grader varmt och solen sken.
Hur lärde du känna dom?
– Det var en lustig historia som inträffade någon dag tidigare. Jag var nyfiken på golfbanans nya hål och tog med mig hundarna till Rutvik efter jobbet. Utanför klubbhuset satt två vilsna killar mitt i natten. De berättade på engelska att de blivit skjutsade dit av kille som verkade ha glömt bort dem. De var oerhört tacksamma att jag tog mig an dem. En frågade mig om jag ville följa med nästa dag och sjösätta tolvan Kookaburra III. Om jag ville...
I Luleå är onsdagsseglingarna ett begrepp. Klubbtävlingen på Stadsfjärden har anor som sträcker sig många år tillbaka.
Frågan är om den mest minnesvärda seglatsen inträffade den 15 juni, en vecka före VM-premiären.
På startlinjen står nämligen tre tolvor. Det var Nippon, Bengal III och Kookaburra III, som visserligen saknar hela sin besättning så när som på grindern. Team managern, segelmakaren och lite löst folk från Luleå försöker fylla luckorna.
Först över mållinjen är Bengal III före Kookaburra III, men segrare i tävlingen som avgörs med handikapp blir hemmabåten Miss O´Hara.
– Haha, det stämmer. Vi var fyra jollekompisar som på den tiden gjorde en elitsatsning i Expressklassen. Vi ställde upp i SM tre år i rad och lyckades vinna en deltävling. Vi kunde förstås inte hänga med tolvorna, men vi hade fördel av att kunna göra snabbare manövrar. Dessutom kunde vi vindarna i Stadsfjärden efter alla träningspass, berättar rorsman Richard Jonsson.
Historien när du besegrade tolvor måste väl ha dykt upp på en och annan middagsbjudning?
– Nej, faktiskt inte. Det har dröjt 30 år innan den här historien dök upp. Jag minns framför allt hur overkligt det kändes att komma i land och det var fullt med folk på kajen – för en onsdagssegling!
I VM får Peter Gilmour sin efterlängtade revansch. Han besegrar det blågula hoppet New Sweden i semifinalen. I finalen väntar Bengal III.
Med sin ordinarie besättning kan Kookaburra III enkelt defilera i mål.
Vid VM-avslutningen hopar sig molnen i Luleå för första gången på tio dygn. Peter Gilmour lyfter pokalen och lovar publiken att komma tillbaka.
30 år efter VM-seglingarna ringde Norrbottens-Kuriren upp den 58-årige världsmästaren som i dag arbetar som köttproducent i Perth i den sydvästra delen av Australien.
– Jag måste försöka hålla det löftet. Jag sade det delvis för att det talas då om att det skulle arrangeras ett VM året efter. Jag har fantastiskt fina minnen av Luleå. Faktum är att jag bara häromdagen talade med en besättningsmedlem från Nippon om den här seglingen. Den där nattseglingen i midnattssol var oförglömlig. Så om du arrangerar en tävling i Luleå så kommer jag på nolltid. Jag lovar.
Jaja, det där har jag hört förut. Har du någon kontakt med seglingen i dag?
– Jag håller kontakten med sporten via mina tre söner. Alla tre är faktiskt världsmästare i olika klasser. De är mycket bättre än vad jag någonsin var. Min förhoppning är att de någon gång ska få uppleva en America´s cup. Men du, du måste hälsa till alla i Luleå från mig. Minnet lever starkt hos alla som var där.
VM i Luleå blir något av en sista höjdpunkt för regattor med de tolv meter långa seglingsbåtarna. New Sweden är visserligen med i America´s Cup 1992, men utvecklingen går obönhörligen mot allt snabbare båtar. I dag är det bara högteknologiska katamaraner som gör upp om trofén.
När VM-festen är över startar räkenskapens tid. Under de tio tävlingsdagarna har många rum stått tomma på Luleås stadshotell. De har reserverats för allsköns prominens som aldrig dyker upp och ingen kommer ihåg att avboka rummen. Hotellnotan hamnar så småningom på Luleå kommuns bord.
Kommunalrådet Kjell Mickelsson minns att det dröjer en vecka innan han förstår omfattningen av förlusten. Den utlovade förlustgarantin på fyra miljoner kronor räcker inte på långa vägar.
– Den ekonomiska kontrollen och uppföljningen saknades. Det fanns ett ekonomiskt lättsinne i arrangörsleden. Jag ärvde en skuld på över 20 miljoner kronor. Vi hade kunnat ta strid, men det hade bara drabbat det lokala näringslivet i Luleå. Jag ångrar ingenting.
Vad fick du för reaktioner efteråt?
– Tack vare att det var ett lyckosamt arrangemang ställde opinionen i Luleå upp för att kommunen skulle stå för kostnaderna. Historiskt sett handlade det om mycket pengar, men det innebar också något positivt. Vi fick mycket beröm och publicitet. Återbetalningen av skulden klarade vi utan att någon kommunanställd fick gå.
Vad hände med alkoholtillstånden efter VM?
– Det hade tidigare varit en väldigt puritansk inställning kring utskänkningstillstånden i Luleå. Det var som att svära i kyrkan. Jag tror att VM-seglingarna blev början till en attitydförändring. Det skapade behov av fortsatta sommararrangemang. Det tog ett par år innan vi fick till rätt struktur, men i dag är det mycket som händer i Luleå under somrarna.