Vi har fått ett pärlband av starka, täta, genomarbetade föreställningar. Jag tänker på den mustiga ”Cabaret”, på Sara Stridsbergs lågintensiva ”Dissekering av ett snöfall”, möbelmusikalen ”Ingvar”, en saftig Shakespeare på Hägnan med flera. Och heder – när vi nu är i berömmartagen – åt en teater som brassar på med hela teatermaskineriet och en smittande spelglad ensemble i en familjeföreställning där alla från fem till åttiofem kan fröjdas och sjunga med av hjärtans lust.
När Nationalteatern 1976 gav ut LP:n ”Kåldolmar och kalsipper” blev det ett herrans liv på borgerligheten. Kampsånger på fritids med Vietnam, motstånd och solidaritet! Räcker det inte med Staffan Westerbergs ”Vilse i pannkakan” och den förskräckliga ”Tårtan” av Alexandersson/De Geer? Barnkulturen på 70-talet tog barnen på allvar och presenterade världen för dem. Men det knorrades rejält på sina håll.
Så Norrbottensteatern kliver in på väl upptrampade stigar och lutar sig tryggt mot sitt gedigna musikaliska kunnande – som ju är något av ett adelsmärke för teatern.
Maja Runeberg går från klarhet till klarhet och hämtar i rollen som Yllet skickligt in barnen i publiken (och det är långt ifrån så lätt som det kan se ut) och alla ropar vi unisont "Upp med ridån!" Och spelet är igång. ”Kåldolmar och kalsipper” är en spretig pjäs, ett slags nummerrevy med en ganska tunn handlingstråd – men med ett patos och ett djävlar anamma. För här handlar det om mod och vikten av att stå upp och göra motstånd mot förtryckare, och uttrycka solidaritet med de ”trasiga och små”. Ett äventyr där ensemblen till slut seglar hem sjungandes ”med last av lärdom om motstånd och kamp” som en snygg blinkning och uppgradering av originalets idag lätt mossiga vänsterreferenser: ”Nu styr vi mot hemmet med trasiga segel, med last utav lärdom från Marx och från Hegel".
Föreställningen trampar lite vatten ett kort tag i mitten – det är ingen lätt uppgift för en regissör att rytmisera och skapa framåtrörelse i ett material som nästan helt saknar egentlig handling – men det tar sig snabbt, inte minst tack vare Karin Paulins entré som Sjörövar-Jenny. Jag kan inte sätta fingret på hur hon bär sig åt, men hon har en formidabel motor i sig. Och sjunga kan hon som vi vet. Martin Sundbom har några sublima stunder som tjänaren där han når rent Chaplinska höjder. Och Jonas Hellman Driessen som ett slags proggens Beckett-gestalt i sin korg fångar raskt barnens gillande – och i den här föreställningen blir vi alla som barn på nytt under 75 lyckliga minuter.