"Här låg Filip i respirator och vi hoppades fortfarande att han skulle vakna", säger Fernanda.
Varje år i maj månad väcks de smärtsamma minnena till liv. När allt är som vackrast och naturen vaknar påminns Fernanda Nilsson om den avgrundsdjupa sorg som drabbade henne för åtta år sedan när hon miste en älskad lillebror i suicid.
Bilden på en vacker ung man står på fönsterbrädan i köket. På så vis finns Filip alltid med i familjens vardagsliv. Här tänder Fernanda ett ljus och minns sin bror. Att gå till kyrkogården är alltför smärtsamt.
– Att se Filips namn på en sten gör ont. Det blir så smärtsamt tydligt att han inte längre lever. Jag vill minnas honom som levande och tänker att han finns i rummet intill, eller att han är på en resa och att vi snart ses igen.
Han var den lilla lintotten som alltid gick sin egen väg. Pojken som älskade att gå i högklackat och som omhuldades av storasysters omsorger. De fina minnena bär Fernanda Nilsson, 31, nära hjärtat.
– Jag var fem år äldre och älskade att leka skola med Filip. När han började i skolan på riktigt var han så långt före sina kompisar att han fick hoppa över en årskurs.
Filip älskade djur och tog hand om en övergiven korpunge som blev så tam att den sov i hans armhåla och satt på Filips axel när han gick på promenad.
– Det gjordes till och med ett reportage om Filip och korpen Pekka, skrattar Fernanda och visar bilder av ett tidningsklipp.
Fernanda berättar stolt om en lillebror som var en kreativ själ som både sydde kläder och målade tavlor. Han blev bäst på det mesta han företog sig. Började han träna gymnastik så gjorde han det mer och intensivare än alla andra.
– Det var också för att Filip alltid drog allting till sin spets som vi började misstänka att han hade någon diagnos och det visade sig att han var bipolär, berättar Fernanda och säger att lillebror redan i 12-13-årsåldern fick samtalsstöd och mediciner via BUP.
Fernanda säger att Filip hade så många kvalitéer som hon önskat att hon själv hade. Han gick alltid sin egen väg och om någon var elak mot honom skakade han bara av sig det.
– Själv är jag överkänslig och tar åt mig av allt. Jag sa ofta till Filip att jag önskade att jag var mer som han. Att han kom ut som gay i 13-årsåldern var inte en överraskning för någon i hans närhet och han hade inga problem med att prata om det. Han var en öppen kille och när han mådde bra var livet på topp, säger Fernanda.
"Filip var så vacker både på insidan och utsidan", säger Fernanda.
Men livet var inte alltid på topp. Filip sökte ständigt efter kickar och kunde lätt hamna i destruktiva spår. När Filip tyckte att medicinerna kapade hela hans personlighet började han självmedicinera i stället.
– Jag bodde utomlands under nästan hela hans tonårsperiod. Vi var väldigt tajta. Jag såg nästan bara den friska sidan och förstod aldrig vilket mörker som fanns i honom. Den kampen fick mamma, min styvfar och min andra lillebror ta. De som levde tillsammans med honom i vardagen.
Filip pluggade mode och design och bodde under en period i London hos en pojkvän som var kläddesigner. När det tog slut och Filip flyttade hem igen gick hans psykiska mående ordentligt i botten.
– Han hade bestämt sig för att gå ut i skogen och ta sitt liv. När mamma ringde mig, som för tillfället bodde i Ryssland, blev jag jätterädd och orolig. Jag föreslog att Filip skulle komma till mig. Han kunde ta med sig sin nye pojkvän Simon också om han ville.
Men Filip red ut stormen och när Fernanda kom hem till Sverige i april verkade han väldigt lycklig.
– Jag skulle ha barn i juni och han längtade efter att bli morbror. Vi hade några fina veckor då jag, Filip och Simon såg tv-serier och hade det mysigt tillsammans. De var nykära, det var påsk och familjen samlades och firade. Ja, allt kändes jättebra.
Den 2 maj 2015 fyllde Filip 18 år. 28 dagar senare var han död.
Filips porträtt står på fönsterbrädan i köket.
Ingen hade kunnat ana att Filips resa till Skåne skulle bli hans sista. Han hade åkt till sin pojkvän och av någon anledning hade de börjat bråka efter bara två dagar. Filip, som ofta agerade impulsivt och var alldeles för orädd för sitt eget bästa, proppade i sig alkohol och tabletter. Han var så illa däran när han kom till sjukhuset att ingen visste om han skulle klara sig.
– Jag befann mig i Jokkmokk när mamma ringde och berättade det. Då gick jag ut i skogen och bara skrek rakt ut.
Filip avgiftades och lades för första gången i sitt liv in på vuxenpsykiatrisk avdelning. Nu hade han ju fyllt 18 år.
Fernandas och Filips mamma och styvfar satte sig på första bästa flyg till Malmö och ringde till avdelningen och sa att de måste hålla koll på Filip, han hade skickat sms både till mamman och pojkvännen och sagt att han skulle ta sitt liv.
– Doktorn lugnade mamma och lovade att han var trygg på avdelningen. De skulle titta till honom en gång i kvarten. Men innan mamma hann fram hittade de honom hängande i sitt eget skärp i sjuksalen. De hade låtit honom behålla skärpet, och de hade inte skruvat loss dörrhandtagen!
Fernanda, som var höggravid, satt hemma i Luleå med sin yngste lillebror och försökte stilla hans oro, samtidigt som hon själv nästan gick sönder av rädsla. Filip låg i respirator i två veckor och familjen kastades mellan hopp och förtvivlan. Skulle Filip vakna?
– När mamma ringde och sa att Filip rört på sig, han hade gett henne en kram, var vi säkra på att han skulle vakna. Men senare samma dag meddelade läkarna att hjärnskadorna var så omfattande att det enda vi kunde göra var att stänga av respiratorn.
Minnena av det telefonsamtalet från mamman är fortfarande smärtsamt. Fernanda säger att hon önskar att hon också kunde varit där när respiratorn stängdes av och hjärtat slutade slå.
– Mamma sov med Filip den natten. Min styvfar och Filips pojkvän fanns också vid Filips sida. Hela mitt inre var i uppror. Jag skulle snart föda mitt första barn, det skulle vara mitt livs lyckligaste tid men samtidigt brottades jag med en avgrundsdjup sorg.
Fernanda och Filip var ett tajt syskonpar som trivdes ihop.
Lille Mio föddes några veckor innan hans morbror begravdes. Filip fick aldrig träffa det efterlängtade syskonbarnet.
– Men jag ser Filip i Mio! Han är samma blonda lintott och har Filips vackra blå ögon. Jag har berättat för Mio om Filip, om vad vi gjorde under vår uppväxt och hurdan han var. Jag vill ge min son en bild av morbror Filip som längtade så mycket efter honom. Filip var så levnadsglad och hade många drömmar. Han och Simon skulle ut och tågluffa. Han hade så mycket kvar att uppleva.
Fernanda säger att begravningsdagen var en av de värsta i hennes liv. Hon sjöng för sin lillebror i kyrkan, ”Som en bro över mörka vatten”.
– Min röst ville inte bära. Den bröts flera gånger, det var så jobbigt. Jag har gråtit så mycket sedan jag miste Filip att tårarna nog tagit slut nu. Samtidigt hade jag nyss fött barn och skulle vara mamma och därför förträngde jag mycket av smärtan. Det är först nu som jag på allvar bearbetar allt jag varit med om genom samtalsterapi.
Fernanda säger att hon genom åren fått den bästa trösten hos de medier hon kontaktade efter Filips bortgång.
– Genom dem har jag fått veta att Filip har det bra. Jag tänker mig att Filip är på en resa och att han går på konserter med idolerna Curt Cobain och Amy Winehouse som också dog väldigt unga. Jag tror att Filip finns nära mig hela tiden, han känns så levande. Han vakar över oss och jag är övertygad om att vi kommer att ses igen.