En isande kall vind gör kylan oerhört påtaglig när vi promenerar fram mot grinden till anstalten. Det är några veckor kvar till jul och i cellernas fönster gör ljusstakar ett försök att lysa upp vintermörkret.
Tre intagna möter oss inne på anstaltens område. De är på väg till dagens göromål och slänger leende några ord med Anders Lantto, kriminalvårdsinspektör och chef på fängelset, som har visat oss in.
Några minuter senare få vi chansen att bekanta oss med en annan intagen.
Felix, som egentligen heter något annat, är i 35-årsåldern och sträcker ut näven med ett leende. Det här har varit hans vardag i många år.
Men vistelsen i Luleå bakom lås och bom blir hans sista.
Det förklarar han bestämt när vi sätter oss i ett konferensrum för ett samtal om droger och elände – om institutioner och utanförskap.
Det är en mörk berättelse, om ett liv någonstans i Mellansverige.
– Jag blev mer eller mindre intvingad i ett missbruk. När jag var tolv år hade jag en fosterpappa som drog i mig droger, säger han.
I mina öron låter det inte klokt?
– Nej, man ska inte göra så mot barn. Sedan har det bara fortsatt.
Felix berättar sedan att han aldrig har haft kontakt med sina riktiga föräldrar. De är okända för honom.
Har det påverkat dig?
– Det har det väl absolut gjort. Det är klart att man har funderat under sin uppväxt vilka föräldrarna är.
Han beskriver sitt liv fram till i dag med ett enda ord: Misär.
Redan i unga år bär han med sig ett hat mot allt och alla. Det leder till ett eskalerande drogmissbruk och i spåren på det, brottslighet.
Men också ett stort antal bostadsadresser och vistelser på hvb-hem och anstalter.
– Det här har varit mitt levnadssätt, om jag säger så, säger Felix som kommer till intervjun med ett kraftfullt stöd för sin vänstra underarm.
Vid gripandet i september kör en polisbil över honom, vilket medför flera frakturer på handleden.
Då är han bland annat misstänkt för att ha stulit ett kassaskåp.
– Jag har gjort tre operationer av handleden. Men det här är vad man får stå ut med. Det går åt rätt håll i varje fall, säger Felix och sträcker ut båda armarna för att visa att den skadade blivit kortare.
Han säger sedan:
– Jag orkar inte vara negativ, jag har tagit bort det i mitt liv. Ju mer positiv jag är, desto bättre mår jag.
Felix förklarar att han känner sig redo att vända blad. En insikt som började växa fram under tiden i häktet.
Under transporten till anstalten i Luleå tar han det definitiva beslutet, förklarar han. Då har han varit slav under drogen amfetamin under många år.
Vad tänker du om de brottsoffer som finns på grund av dig?
– Det är tragiskt. Det är väl egentligen nu man har börjat inse hur mycket man har ställt till med.
Framöver vill han lägga all kraft och kärlek på flickvännen och sin 13-årige son som han har försakat.
Har du kontakt med honom?
– Inte just för stunden.
Han hoppas bli den trygghet för sonen som han själv aldrig har upplevt.
– Man har missat allting. Jag har inte varit en bra pappa över huvud taget. Jag gör egentligen likadant som mina föräldrar gjorde mot mig.
Och det vill du ändra på?
– Mmm.
Tror du att det kommer att fungera?
– Ja, jag är helt övertygad om att det kommer att fungera. Så motiverad som jag är nu till att lägga av med den här skiten, det har jag aldrig varit. Jag har aldrig tidigare bett om hjälp att ta tag mitt liv, att få komma in på behandling.
Felix ger högsta betyg till personalen på anstalten i Luleå. En plats med mycket mänsklighet, förklarar han. Där valet att byta väg i livet känns helt naturlig.