Farväl min gamle vän
I går på förmiddagen stod de fortfarande där. Två varandra trogna vipparmskranar på Svartöns stålverkskaj. Men fyra sekunder var allt som behövdes. Sedan var det bara en kvar.
I går fälldes den näst sista omkull.
Fram till 1987 användes kajen av stålverket.
Det var 1950 som hamnanläggningen på Svartön färdigställdes. På kajen har det funnits som mest sex stycken vipparmskranar som lossade och lastade fartyg. Därför är kajen även försedd med järnvägsspår. Nu är tiden räknad för dessa höga vipparmskranar, som närapå blivit ett landmärke för dem som åker båt in mot Luleå.
I går syntes den ena båten efter den andra, segelbåtar, små och stora motorbåtar och skärgårdsturbåtarna åka förbi i det glittrande vattnet bakom de väldiga kranarna. Kajkanten håller inte längre för lastning och de här vipparmskranarna är inte längre godkända och ska tas bort, smältas ner på nytt.
Själva nedmonteringen skedde i går, i tre steg.
- Först försvagades kranen på ett strategiskt ställe, därefter fästes vajern, och sedan ska vi dra till vajern. Kranen kommer att åka ner direkt. Det kan jag nästan garantera, utlovade Mats Johansson, på Lindbergs Metall Rivning i Piteå.
- Fast allt kan hända när det är så höga pjäser, tillade han.
Så var det dags. Han klättrade in i maskinen som skulle "knycka till" vajern. Vajern som tar tio ton, spändes allt mer runt kranen. Som en lös mjölktand i munnen med tråd omkring, lossnade kranen tillslut när vajern som var spänd även ryckte till och så föll kranen besegrad omkull.
- Det gick fort, och helt enligt planerna, sade Mats Johansson som agerat "tandläkare" bakom spakarna.
Så låg den då där på marken, den gamla kranen, ganska vacker i sin mörkbruna rost.
Kvar finns nu bara en vipparmskran på Svartön.
Snart är även den ett minne blott.
Så jobbar vi med nyheter