Det finns några platser i Luleå där de som tigger ofta sitter men den senaste tiden har platserna varit tomma. Vi åkte förbi Smedjan på Storgatan, Willys i Södra hamn, Coop på Örnäset, Ica Kvantum och Systembolaget i centrum, på för- och eftermiddagen, men det fanns ingen person på plats. Utanför Coop på Örnäset fanns en stol, en filt och en kopp men ingen tiggare.
Det är inte otänkbart att det finns kvar någon rumänsk tiggare men det verkar som att antalet minskat markant, något som bekräftas av Josh Armfield på EFS-kyrkan som kommer i kontakt med de som tigger i Luleå via sitt arbete på EFS. Det är ett tag sedan de haft besök av de som tigger, vilket enligt Josh Armfield är rumänska medborgare från byn Valea Seacă.
– Just nu finns det inga som vi känner som är kvar i Luleå, säger Josh Armfield och berättar vad EFS gör för rumänerna:
– Vi har en öppen måltid på EFS-kyrkan där vi träffar dem. Vi känner många sedan lång tid tillbaka. De kommer ofta hit för middagen och för att ta en dusch, säger han.
På EFS-kyrkan erbjuds även möjlighet att träffa en läkare genom organisationen Läkare i världen.
Josh Armfield vet inte var rumänerna tagit vägen men han tror inte det dröjer länge innan de är tillbaka. Vanligtvis brukar de vara här under sommarhalvåret.
– Sommaren är en tid när de brukar resa hit, vinter är svårare så klart. Kommunen har inte heller gjort det så enkelt att befinna sig här när det inte finns något boende som är öppen för alla.
Var bor de när de är i Luleå?
– Oftast bor de i sina bilar. Härbärget i Luleå är numera stängt för alla som inte är Luleåbor.
Anna-Sol Renberg är volontär på EFS gemenskapsmiddag, hon har sedan tidigare god koll på gruppen efter att ha arbetat som verksamhetschef på härbärget. Under de senaste månaderna har antalet rumäner minskat och nu är det någon månad sedan någon kom på middagen. Om de lämnat permanent eller bara tillfälligt och exakt varför de lämnat kan hon bara spekulera i men att inkomsterna från tiggandet minskat kan vara en anledning.
– Det har funnits en desperation, även om de inte vill åka hit så gör dem det ändå för barnen måste få mat. De är ledsna att skiljas men de känner att de måste åka hit. De tigger ju för att försörja sina barn där hemma och om intäkterna är mindre än det kostar att resa hit så hjälper det ju inte barnen, säger Anna-Sol Renberg.