Färgstark föreställning

Oavbrutet underhållande och skickligt. Det tycker Rolf Nilsén om Cirkus Maximums föreställning i Boden.

LULEÅ2007-06-13 06:00
Rolf Nilsén
Cirkus Maximum 2007 Björknäsvallen Boden Måndag 11/6-07 "Dags att pensionera cirkus som nöjesform?" undrade jag nyligen i en bistert syrlig recension, sedan jag drabbats av Cirkus Brazil Jacks senaste - så trött att det var en ren vadslagningsfråga om vem som somnade först: artisterna, djuren eller publiken. Men så kom då Cirkus Maximum turnerande till länet och - plötsligt var det både kul och vitalt och stundtals till och med häpnadsväckande, spännande och hisnande med cirkus igen. Skillnaden var avgörande. Där Brazil Jack släpade sig runt med stödben flög Maximums artister omkring i luften. Och så hade Maximum elefanter. Två stycken. Och det ska ju absolut en cirkus ha. Två värdiga och lagom jättestora djur, som dresserades av den stramt korrekte Anton Frank - som övergick till dem (och i sammanhanget även hade dressat om till bruna läderbrallor) sedan han tidigare hade sysselsatt sig med diverse hästar och lamadjur. Den ena elefanten krokade fast sig med snabeln i den andra svans, när de tålmodigt vaggade runt några varv i manegen. Och när de balanserade på sina pallar så betraktade de publiken, med milt men ändlöst överseende. Jag har den allra största respekt för dem och alla andra elefanter. Jonglören Karl Ramwell kan vi ju säga några ord om. Han fick upp sammanlagt sju käglor i luften och behöll dem obesvärat där. Han jonglerade mot tangenterna på ett instrument och det var ju ett nytänk i genren. Liksom när han jonglerade med självlysande käglor och bollar. Sju cyklande kinesiska flickor, som samtliga log strålande mot publiken och var försedda med cyklar som i och för sig verkade kunna stå stilla var man än ställde dem, var också en tillgång. Ibland var de tre på en cykel. Och i bland slog de volter. Med cyklarna. Och aldrig glömde de bort att le mot publiken. Några som inte log, vare sig mot publiken eller några andra, i onödan var däremot de cirkusarbetare som riggade för de olika numren, ledde runt djuren och andra sådana uppgifter. De hade väl kanske ingen anledning att flina men - hela tiden lika orubbliga och oberörda. De har väl sett allting förut, skulle jag tro. Och högt uppe under cirkuskupolens tak skymtades The Flying Warriors, där den yngsta medlemmen inte såg ut att vara många minuter över tio år men som slet sig uppåt i trapetserna, balanserade omkring, svingade sig och var lika dödsföraktande som sina släktingar (?). De hade ett stort nät under sig. Ibland missade någon av dem och föll ner i det. Som avslut kunde en av dem inte hålla sig från att göra en saltomortal på väg ner mot nätet. Mr Prostetsov, från cirkus Nikulin i Moskva, och hans uppfinningsrika pudlar samt en styck S:t Bernhard, bjöd på ett hunddressyr-nummer som var det mest underhållande inom den genren som jag upplevt på länge. Däremot kunde man ju undra över den smörsjungande Darin-kopia som plötsligt gick omkring i manegen och sjöng There?s A Sucker Born Every Minute. För vilka? Barmhärtigt fåtaliga clowner, en skicklig dansare på slak lina (Yong Bo - som till och med gjorde ett kortfattat men dock försök - framgångsrikt - att stå på huvudet på linan; han la sig på rygg och cyklade också, som i förbifarten) och diverse kameler och dromedarer och ponnyer och arabiska fullblod och (inte att glömma bort!) en polsk cirkusorkester av disciplinerad rang - ingick också i den av Cirkus Maximum offererade helheten. Och det var så gott som oavbrutet underhållande och skickligt. Härmed intygat och garanterat av:
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!