Anstalten ligger på Porsön.
Två dagar i veckan arbetar Stefan Olofsson på anstalten i Luleå där han träffar intagna som sitter av sitt straff efter att ha hamnat där av olika anledningar. Vissa har begått våldsbrott, andra är dömda för stöld eller narkotikabrott.
Det är inte Stefan Olofssons jobb att döma, säger han, människorna han träffar har blivit dömda i domstol.
– Tage Danielsson gjorde ju en film "Släpp fångarne loss, det är vår" på 1970-talet och han sa att "ja, naturligtvis måste vi ta fast bovar men när vi har gjort det så måste vi ju hjälpa dem". Det handlar om att så långt det är möjligt fundera över hur vi hamnade här, säger han.
Stefan Olofsson blev präst 1998 efter fem års teologistudier i Uppsala. Under ett års tid efter studierna har man som präst ett "utbildningspraktikår" för att förbereda sig för begravningar, predikningar och andra roller en präst har, med hjälp av en mentor. Han är född i Skellefteå och ville gärna få en tjänst i närheten av Umeå eller Luleå så det skulle vara nära till ett universitet med hänsyn till hans frus utbildning.
– Jag fick frågan om Nederluleå församling kunde vara något och jag visste att jag skulle vara där ett år. Men pang, så har det gått 26 år.
Han har haft olika tjänster genom åren, bland annat som sjukhuspräst, men där var han inte rätt person på rätt plats, menar han.
– Man möter existentiella behov kring kris, död och sjukdom och finns till för anhöriga, personal och framför allt de som är sjuka. Men så fort det handlade om barn i kris och sjukdom så högg det fast väldigt djupt i mig. Jag fick bearbeta det med en handledare och kände att jag inte ska jobba i en sjukhuskyrka. Jag blir för personligt indragen och kan inte vara det stöd som jag ska och vill vara.
Däremot fungerar Stefan Olofsson bra i anstaltsmiljön. Arbetet går under namnet Nav, nämnden för andlig vård. Anstaltsmiljön beskriver han som avklädd:
– Det är en pressad miljö, alla intagna är där av en anledning. Det känns att det är en begränsad miljö.
– Jag behöver ha väldigt mycket ödmjukhet och respekt. De intagna har inget behov av mig som Nav-präst, men jag kommer dit två gånger i veckan och tar plats i deras miljö. Jag är där för att vara en möjlighet, inte för att pressa mig på. Jag behöver vara beredd på att kanske ta ett steg tillbaka.
Han menar att han bidrar med en del av normalitet för de intagna, han har vanliga kläder förutom prästskjortan. Han bygger relationer, finns tillgänglig för enskilda samtal och firar gudstjänst, om än inte i en kyrka utan i ett tillfälligt andligt rum.
– Vi får inte ha levande ljus, då sätter anstaltens säkerhetssystem igång. Så jag försöker hitta ett bra elektriskt led-ljus som kan ha en liknande funktion. Att googla ledljus är också en del av uppgifterna, säger han med ett leende.
Det finns gånger Stefan Olofsson får höra saker som kan vara svåra att förstå. Han har absolut tystnadsplikt och bryter inte det förtroendet. Men en präst är också människa. Nog måste det finnas saker som är jobbiga att höra?
– En del saker hakar inte fast i min person så mycket, jag kan inte förklara varför. Efteråt vet jag att jag får lämna samtalet i Guds händer. Och det fungerar väldigt bra.
Han har en handledare som han har samtal med var fjärde eller sjätte vecka.
– I den absoluta tystnadsplikten kan jag inte berätta något om personen och det som berättats, men jag kan bearbeta min egen roll som själavårdare och vad det gör med mig. Ibland behöver jag inte ta det med en handledare, jag faller tillbaka på min egen erfarenhet och behöver bara formulera det för mig själv.
Han är själv på avdelningen men bär ett larm. Personalen har ett övervakande ansvar och att han vet att det alltid är någon som ser honom och vet var han är.
– Jag har aldrig personligen upplevt att det är en hotfull situation mot mig. Jag har inga värdesaker eller beslutsansvar över de intagna. Det finns inget agg mot mig i grunden.
Men det är en speciell miljö som triggar rädslor:
– För mig har det gått ganska lätt att trigga ner rädslan, det skedde ganska naturligt och snabbt. Alla mina kollegor kommer inte att känna sig bekväma med att vara anstaltspräst. Och om jag nu känner mig bekväm så är det nog en uppgift jag ska ta.
Stefan Olofsson arbetar som präst, två gånger i veckan är han på anstalten i Luleå och pratar med de intagna.
Stefan Olofsson säger att han blivit mer ödmjuk när han lärt känna de intagna.
– Det kunde varit jag som satt där, det är ganska små parametrar det handlar om. Saker i ens personlighet, neuropsykiatriska funktionshinder, ens gemenskap, familj. När de intagna beskriver sin historia så tänker jag att med en eller två parametrar som hade varit förändrade hade jag kunnat vara i deras situation.
Han har blivit mindre benägen att säga vem som är rättfärdig och inte.
– Jag känner mig mer och mer lik de intagna jag möter ju mer jag umgås med dem.