När jag var 18 år gammal fick jag spela min första seniorlandskamp. Det var den 6:e september 2008 i Mäntsälä utanför Helsingfors. Vi skulle möta Finland i tre raka träningsmatcher. Det kändes stort. Många av mina vänner har fina minnen från sina första landskamper. Jag var bara nervös och livrädd. I mitt första byte ramlade jag, passade fel och blev dessutom tunnlad av Finlands bästa spelare. I båset kom förbundskaptenen fram, tog tag i mina axlar och sa med ett leende “nu kan det i alla fall inte bli sämre.”
Nio år har gått och jag är hemkommen från mitt sjätte VM. Av någon outgrundlig anledning lyckades jag som defensiv back göra fyra mål, jag som tidigare bara gjort ett mål i blågult på ett 150-tal matcher. Lägg därmed till att jag gjorde målet med rumpan så förstår ni hur oväntat detta faktiskt var. Med målen kom även viss medial uppmärksamhet. De flesta frågorna handlade om “hemligheten bakom succén”. Den som någon gång hamnat i “flowet” vet att det inte är lätt att beskriva. Där och då framför kameran var det svårt att hitta ett bra svar, så jag letade fram några floskler och journalisten såg nöjd ut. “Man måste bara slappna av och våga ha roligt”. Jag har tänkt på detta efteråt och kommit fram till att det faktiskt är sant.
När man står inför en stor uppgift, oavsett sammanhang, är det lätt att frysa till is. Man spänner sig, börjar andas ansträngt och hittar på mardrömsscenarion i huvudet. Man vill så gärna göra en bra insats men rädslan att misslyckas kan ta över. Det låter bakvänt, men sedan jag började bry mig lite mindre har jag lyckats mycket bättre som hockeyspelare. Allt står inte och faller med ifall jag blir tunnlad eller passar fel. Det gäller att lyckas lära sig att se på den stora uppgiften som en utmaning och inte haka upp sig alltför mycket på resultatet. Det är svårt, jag vet, men det går.
I internationella sammanhang spelas oftast nationalsången innan match. Förr sjöng jag aldrig med. Nuförtiden är känslan en annan. Jag och mina närmaste landslagskompisar ser alltid till att stå bredvid varandra. När första tonen ljuder i ishallen tittar vi på varandra, ler och sjunger med för fulla muggar. Vi andas in ögonblicket. Att få representera sitt land är något av det häftigaste man kan få göra om ni frågar mig. Det är en stor uppgift men det finns ingen anledning att vara rädd eller att spänna sig. Nuförtiden njuter jag av ögonblicket för jag vet att det kommer en dag då jag inte längre får uppleva sådana stunder. Jag släpper ner axlarna och vågar ha roligt. Det är min hemlighet bakom succé. Tror jag.