En blek vårsol gör sitt bästa för att värma upp luften den här morgonen i centrala Luleå. Inne på kaféet har en man sin blick nerborrad i en laptop och i ett bord intill mannen för två kvinnor en högröstat diskussion.
Det är en timme sedan Carolina Nilsson, 36, börjar bilresan från Piteå när vi sätter oss för den långa intervjun. Den här dagen är i övrigt vikt för ett förhör på polishuset med en misstänkt person som hon företräder, och ett besök hos en annan klient ute på häktet.
Fallet som fortfarande irriterar henne återkommer vi till.
Med en bakgrund inom vården börjar Carolina Nilsson juristlinjen 2004 i Umeå. Fem år senare inleder hon karriären som notarie på Luleå tingsrätt.
Det är under dessa år som hon förstår att det är brottmål och humanjuridiska frågor, som vårdnadstvister, som hon vill arbeta med.
– Jag tror aldrig att jag lärt mig så mycket som under mina två år på tingsrätten. Det var då jag liksom förstod vad juristyrket innebar. Jag kände att det var det var det som var intressant. Allt det andra tyckte jag var ointressant. Tvister och affärsjuridik och det där, det var jag helt ointresserad av, säger Carolina Nilsson.
Efter notarietjänstgöringen bär det av till Stockholm, och Advokatfirman Tengvall AB.
Där växer något stort fram som Carolina Nilsson än i dag bär med sig: vänskapen och respekten för advokatfirmans ägare, Pia Tengvall.
– Hon är min absolut största förebild, yrkesmässigt. En av Sveriges, skulle jag säga, bästa familjerättsadvokater. Hon är otrolig, säger Carolina Nilsson.
På advokatfirman förbereder Pia Tengvall henne med fiktiva situationer från rätten. Hon är hennes bollplank och henne rådgivare, när tryggheten saknas, berättar Carolina Nilsson.
– Jag kommer ihåg första gångerna när jag var på rättegång. Man kunde ju ha sådan ångest inför att gå dit, för att man var så himla nervös. ”Blev det där bra? Varför ställde jag såna frågor?”. Sedan, när jag kom tillbaka från en rättegång, ställde hon alltid frågan ”Carro, gjorde du ditt bästa?” Och var svaret då ”det gjorde jag” – då var det gott nog.
Det är erfarenheter som har format henne som människa och advokat, förklarar Carolina Nilsson.
– Väldigt mycket av min roll som advokat, och mitt sätt att vara i rättssalen, kommer från henne. Hon hade en filosofi att man ska var trevlig och att man ska inte ska dra i väg om det inte behövs. Jag är ganska övertygad om att chansen att jag ska få svar på mina frågor på det sätt jag vill, är större om jag är vänlig.
I dag håller hon kontakten med sin före detta chef via telefon och vid besök nere i huvudstaden.
– Vi är mycket goda vänner.
Carolina Nilsson tror också att de unika kunskaper hon fick i arbetet inom vården är ovärderliga i dag.
– I mitt yrke träffar vi ju på människor i kris, på ett eller annat sätt. Vårdbakgrunden, med att ta hand om och kunna läsa människor, den har varit jättebra. Det har varit en fördel i det här jobbet. Jag möter liksom människan i jobbet. Visst, det är mycket juridik. Men det är också mycket psykologi och liksom kunna läsa folk och kunna ta dem.
Ett exempel på ett sådant fall är en härva i Arjeplog förra året, där åklagarens påstående var att en handfull människor hade utnyttjats hänsynslöst inom en hotellrörelse.
I denna rättsprocess företrädde Carolina Nilsson de utsatta som målsägarbiträde.
– Det var en speciell förundersökning och en speciell rättegång där det fanns, som jag upplevde det, en väldigt stor utsatthet hos de här människorna. Sedan att det inte höll straffrättligt, det är en annan sak.
Under rättegången tog Carolina Nilsson stor plats.
– Det är omöjligt att sätta sig in i hur livet var för de jag företrädde. Men jag tycker att det är viktigt att man gör det i möjligaste mån, och att man lyssnar. Ibland handlar det bara om att ta sig tid. Och det är inte alltid man kanske kan fakturera alla timmar som man lägger ner i ett ärende. Men jag känner att jag måste lyssna på dem.
Hur är det att ta del av de här berättelserna, när man själv kanske har det väldigt bra?
– Det där är utmaningen tror jag i vårat jobb, oavsett om man är försvare eller målsägarbiträde. Det är allt i från barn som har blivit utsatta för övergrepp, till kvinnor som har utsatts för våld av sina män. Där handlar det om att lyssna. Jag går ju in i professionell roll. Hade jag suttit där som vän eller något annat, då hade man ju kunnat vara känslomässig. Den delen måste man stänga av. Även om man kan vara empatisk och inkännande, så kan jag inte bli känslomässig. Då är jag inte längre proffsig. För mig har det varit att öva upp och känna att ”här är gränsen”, och sedan kunna släppa det när du går hem.
Kan du det?
– Ja, det kan jag. Men jag har inte alltid kunnat det. Där var Pia Tengvall ovärderlig, ”nu stänger vi dörren till jobbet och lämnar det här. Nu går vi hem”.
Vad är det som driver dig i ditt arbete?
– Det är nog viljan att få den lilla människans röst hörd och att hjälpa den personen i den roll jag har. Att göra skillnad för den personen, så att de känner att de har någon på sin sida. När man träffar en advokat så är man ofta väldigt utsatt. Jag har ett intresse för människor, jag är nyfiken på människor och jag vill hjälpa. Jag tror att det bottnar i det. När man kommer in i de här situationerna är man ganska sårbar.
Finns det något fall du aldrig glömmer?
– Ja, det finns det. Jag vet inte om du kommer ihåg det, men det var en man som blev misstänkt för en våldtäkt i en husbil i Bodentrakten för några år sedan. Där är jag övertygad om att han dömdes, fast han var oskyldig. Det är inte alltid man känner så. Men där är jag 100 procent övertygad. Det var sådan bevisning i målet att det inte skulle var möjligt att döma någon.
Mannen friades av tingsrätten, men dömdes senare i hovrätten till ett års fängelse.
– Efter att hovrättens dom vunnit laga kraft dyker det upp en kille som säger ”det var jag som hade sex med den där tjejen”. Man hade nämligen hittat dna från en annan man i hennes trosor. Den bevisningen tillkom i hovrätten. Och då tyckte vi att det var alldeles uppenbart att det var någon annan som utsatt henne. Trots det dömdes han.
Carolina Nilssons tilltro till det svenska rättsväsendet fick en törn av det fallet.
– Jag kände att så här kan det inte få gå till. Och det sitter liksom kvar. Jag kommer aldrig att glömma det. Det har varit det som har varit svårast att släppa. Jag vet ju att jag gjorde allt för honom, och sedan sökte vi resning med den nya bevisningen. Men dom tog aldrig upp det.
Hur stänger du av?
– Jag tror att jag har den där mentala bilden. Att när jag går hem från jobbet, då lämnar jag jobbet där.
Hur hanterar du möten med klienter i vardagen?
– Jag brukar säga till dem första gången vi ses, ”jag har tystnadsplikt och att jag inte kommer att röja att du är min klient. Vill du hälsa på mig, då får du hälsa först”. Sedan ringer ibland klienter på kvällar och på helger och sådär. Allt som ofta brukar jag inte svara, utan hålla mig till kontorstider.
När hennes klienter sitter häktade har hon ett annat förhållningssätt.
– Ringer häktet på kvällar och helger, då brukar jag svara. Det är ju personer som ofta bara får kontakta sin advokat. Då är vi deras länk till den yttre världen. Där är jag väldigt mån om att ringa upp. Jag brukar också vara dit och hälsa på, även om inte något förhör är inplanerat.
Vid sidan av jobbet åker Carolina Nilsson gärna skidor eller tar en tur med familjens båt. Hon gillar också att hålla i gång fysiskt.
Men vid sidan av jobbet på den nyöppnade advokatbyrån i Piteå, handlar mycket i dag om sonen Love, 1.
– All min tid som blir över går till honom, säger hon med ett leende.