Den bild som målas upp av skyddsombudet Joakim Björkén och ett antal andra uppgiftslämnare om ambulansverksamheten i Luleå är den samma som Anna-Karin Andersson har.
Personalen knäar.
– Det har vi gjort länge. Vi har haft väldig hög belastning under lång tid. Luleås ambulanser tar ungefär hälften av alla ambulanstransporter i Norrbottens län. Vi har lite för lite resurser i förhållande till belastningen som vi har, säger Anna-Karin Andersson och fortsätter:
– Arbetsmiljöverket har ju varit till oss i vintras och anmärkt om vår arbetssituation, att den är ohållbar.
Kan jag som Luleåbo inte vara riktigt säker på att få hjälp om jag blir allvarligt sjuk eller skadas?
– Man får hjälp, men det kan innebära lång väntan. Vi blir ofta omprioriterade på ärenden med högre prioritet. Det är ganska vanligt. Man hinner knappt lämna av patienter på akutmottagningen, innan vi ska åka ut på nästa.
Anna-Karin Andersson berättar att när hon började arbeta vid ambulansen, 2003, var det i snitt 15 larm per dygn. I dag handlar det om minst det dubbla.
I många fall har ambulanspersonalen inte en aning om vilka beslut som har tagits vad gäller prioriteringar.
Det leder till att en känsla av otillräcklighet smyger sig på personalen.
– Ofta vet vi faktiskt inte om att det ligger någon att väntar på oss. Man blir påverkad av det. Vet man att någon ligger och väntar så blir det en stress såklart.