VA- och anläggningsprojekt är komplexa projekt menar Per-Erik Eriksson, eftersom man inte säkert vet vad som finns under markytan. Här pågår arbete med Östra länken vid Svartövägen på Örnäset.
Partnering, early contractor involvement eller utökad samverkan. Kärt barn har många namn, det gemensamma är att beställare och entreprenör samverkar i projektet. Arbetsformen lämpar sig för projekt som är komplexa och osäkra menar Per-Erik Eriksson, professor i industriell organisation vid Luleå tekniska universitet och expert på upphandling.
– I komplexa projekt med stor osäkerhet där det inte är så lätt för entreprenören att räkna ut pris, i såna projekt är det bättre att jobba tätare ihop, säger Per-Erik Eriksson.
Han forskar om upphandling av byggprojekt, mycket av hans forskning sker i samarbete med Trafikverket som är den största beställaren av byggprojekt i Sverige.
Vilka är nackdelarna med att använda partnering?
– Det är inte lätt. Det kräver delvis andra kompetenser, och andra resurser än att upphandla på traditionellt sätt. Det är inte bara själva strategin som skiljer sig åt, när man genomför projektet måste man bete sig annorlunda. Det är inte alla individer som är så duktiga på att anpassa sig efter den strategi man valt, säger Per-Erik Eriksson.
Modellen där beställare och entreprenör samverkar i projektet utvecklades i USA på 1980-talet, som ett sätt att minska konflikterna. Arbetssättet spred sig sedan till Storbritannien och Europa. I Sverige samlades Banverket, Vägverket och entreprenörerna i ett gemensamt initiativ kallat FIA, förnyelse i anläggningsbranschen 2003 sedan storbolagen hade slutat att lägga anbud på stora infrastrukturprojekt på grund av missnöje med riskspridningen mellan byggherre och entreprenör. Utökad samverkan togs fram av FIA.
– I partnering måste man se alla aktörer som medspelare, man måste våga lita på dem.
Ställer samverkansmodellen högre krav på beställaren?
– Ja, särskilt hos det offentliga som lyder under lagen om offentlig upphandling och lagen om upphandling i försörjningssektorerna. De måste göra upphandlingen på ett visst sätt, det gör det lite svårare än att bara fokusera på lägsta pris. Gör man inte rätt riskerar man att dra på sig överprövningar och att projektet försenas.
– Man måste vara en bra medspelare med stor kompetens och förmåga att interagera och kontrollera att man får det man vill ha, så att man inte blir utnyttjad.
Vid en traditionell upphandling där lägsta pris är avgörande är ett komplett förfrågningsunderlag nödvändigt, annars riskerar beställare och entreprenör att hamna i ett Äta-krig där man tvistar om betalningen för jobb som måste göras, men som inte framgick av förfrågningsunderlaget.
– Ätorna är problemet när man upphandlar osäkra, komplexa projekt på lägsta pris med fast pris som ersättning.
När blir ett projekt så komplext att man ska använda samverkansmodellen?
– Det finns ingen tydlig gräns. Ombyggnadsprojekt är mer komplexa och osäkra än nybyggnadsprojekt, undermarksprojekt är mer komplexa än överjordsprojekt. Järnvägsprojekt är mer komplexa än vägprojekt. Byggen där det är mycket installationer, som sjukhus eller fabriker är komplexa.
VA och anläggningsprojekt?
– Ja, det är ganska komplexa projekt. Det är mycket med gamla ledningar som man inte har en aning om. Jag har själv inte jobbat med såna projekt, jag skulle nog tro överlag att de är ganska komplexa. Det beror på om det är nybyggnad eller ombyggnad, om det ska vara med pågående verksamhet. Att dra VA mitt ute i skogen där det inte är någon verksamhet är något annat än att byta VA-ledningar inne i en tätbefolkad stad, säger Per-Erik Eriksson.
Östra länken är ett projekt i utökad samverkan. Arbetsformen lämpar sig för projekt som är osäkra och komplexa, det menar professor Per-Erik Eriksson vid Luleå tekniska universitet.
Kritiker uppger att upphandlingar där "mjuka" parametrar, som exempelvis bedömning av organisation, genomförandebeskrivning och nyckelpersoner, fäller avgörandet inte fungerar där LOU ska tillämpas. Men det håller inte Eriksson med om.
– Det går inte säkert att säga att det inte går ihop. LOU säger inget om att det inte går att upphandla på andra saker än lägsta pris. Så det är absolut görbart. Men det blir svårare. Det kräver mer kunskap och ställer höga krav på objektivitet och transparens hos beställaren, eftersom det är betydligt svårare att utvärdera mjuka saker än siffror.
Vad säger du om risken att det blir tyckanden?
– Det gäller att sätta ihop den panel som används vid utvärderingen på ett sådant sätt att det inte finns någon risk att en speciell entreprenör gynnas eller ens att man kan misstänka att beställaren vill ha en speciell entreprenör.