Existentiella frågor i suggestiv dans

Ytterligare två föreställningar är att vänta i Luleå innan gruppen drar vidare mot nya mål, nya städer och kommuner. Och den alldeles nystartade gruppen, med medlemmar från både balettakademi och olika dansskolor, dansade för en närmast fullsatt lokal. Det skapade scenariot var möten. Möten mellan människor som aldrig tidigare träffats men som nu ställs inför varandra. Ansikte åt känslor Till suggestiv musik och ur mörka kulisser äntrar de svartklädda dansarna den nakna scenen med endast fem stolar som rekvisita. Dansarna ser sig omkring, liksom sökande, vilsna. Avvaktande men nyfiket närmar de sig varandra för att sedan dra sig undan och sluta sig. Ordlöst, men med dansen och ansiktsuttrycken, för de fram den existentiella och ganska kniviga frågeställningen; vem är jag? Är det mitt sanna ansikte jag visar upp? Och hur uppfattas jag av omvärlden? Genom ömsom intensivt ömsom lågmält uttryck, gav dansarna ansikte åt både självsäkerheten, osäkerheten, modet och vanmodet. Frågor som ?vad händer om man sticker ut, går sin egen väg?? och ?måste jag inrätta mig i ledet?? genomsyrade den 50 minuter långa föreställningen. Genom var sin ensam uppvisning berättades olika berättelser och olika livsöden vilket i sin tur genererade reaktioner i gruppen; medlidande, beundran och avundsjuka. Rungande applåder För att ge ytterligare effekt åt de olika sinnesstämningarna varvades jazziga toner med stillsamt piano och vildsint rock. Men mest hägrade tunga instrument med dov bas. Föreställningen, som aldrig stannade av i vare sig tempo eller berättande, belönades avslutningsvis med rungande applåder, fotstamp och jubel. Och när jag lämnade Ebeneser ville den suggestiva och mystiska stämningen dröja sig kvar. En bra bit in på den ensamma promenaden i Luleås kalla förvinterkväll.

Existentiella frågor i suggestiv dans

Det var jazzdans som stod på menyn i går kväll när femkvinnogruppen Jazz Around dance comp. gav sin föreställning tillika allra första produktion True Face på Ebeneser.