Strokeföreningen i Luleå utvecklas, växer i antal medlemmar, och ordnar träffar för medlemmarna, bland annat caféer med föreläsningar. "Det behövs så lite ibland, för någon som har stroke. Varje gång vi får en ny medlem ringer jag upp den och hälsar välkommen", säger Ann-Christin Tornberg, ordförande för Strokeföreningen i Luleå.
"Varmt välkommen till Samhall, du pratar med Eva".
Vägen dit har inte varit lätt. Men sedan ett och ett halvt år tillbaka jobbar i hon växel och reception.
Eva Larsson, 55 år, från Luleå trivs med att ha ett jobb att gå till igen.
– Nu är det bra för jag har ett jobb, jag slipper söka mer. Det är jobbigt och svårt att söka jobb, säger hon.
Bredvid henne sitter Ann-Christin Tornberg som är ordförande i Strokeföreningen i Luleå sedan tre år tillbaka. De två träffades på en budoträning ett par år efter Eva Larsson blivit sjuk.
Ann-Christin var där som anhörig, då hennes make hade fått en stroke.
– Jag hade ingen kunskap om stroke. Jag var så naiv. Tanken fanns ju, att så vältränad och stark som min man var så kommer han tillbaka. Åren gick och så blev det inte så, säger Ann-Christin Tornberg.
I Norrbottens län får mellan 600-700 personer stroke varje år. Eva Larsson vill berätta för att belysa att det kan hända även mitt i livet.
Ge en röst till dem som inte orkar berätta.
– Jag trodde att man var 90 år ungefär, när man fick stroke. Det kan vara bra att veta att man kan vara yngre än så, säger hon.
Det var en natt 2011. Eva minns att hon inte mådde bra och hamnade på golvet bredvid sängen. När hon vaknade upp på sjukhus var inget som förut.
– Jag kunde inte prata. Det var ja, och nej. Det var svårt med orden, säger hon.
Vad tänkte du då?
– Först fattar man ingenting. Kroppen rörde sig inte. Inte mycket i alla fall. Man tänker att det här går snabbt över. Inte går det så snabbt. Men jag ska inte klaga, jag kan ta mig fram.
Talet har hon tränat tillbaka. Funktioner i armen och benen på ena sidan blev nedsatt. Hjärntrötthet är vanligt efter stroke och det känner hon av.
Där har hon hittat en strategi; att försöka ha lugnt omkring sig.
– Det tog ganska länge att komma på det.
Hur tycker du att samhället, och andra människor, bemöter er som drabbats av stroke?
– Det finns både och. De som går runt en och så finns det de som säger hej, säger Eva Larsson.
Ann-Christin Tornberg fyller i, för hon ser att det kan vara en stor fråga för de som drabbats, och även för anhöriga.
– Man vänder sig till den anhörige. Men det är ju den som fått stroke som behöver få ögonkontakt för att känna sig delaktig. Det väcker så mycket sorg och frustration när människor man möter osynliggör den som fått stroke. Att inte bli sedd och bekräftad innebär att man utestängs i olika sociala sammanhang. Dessa situationer tar på självkänslan, säger hon.
Till en början var Eva Larsson skeptisk till redskapet, nu använder hon det.
"En förkylning går över, det här går inte över", säger Eva Larsson. Ann-Christin Tornberg är engagerad ordförande i Strokeföreningen i Luleå och vill sprida kunskap om stroke.
Strokeföreningen i Luleå jobbar hela tiden med att utvecklas, anordnar träningar, caféer med olika teman och föreläsningar. På strokedagen den 14 maj står kroppsspråk på agendan.
Gemenskapen i föreningen och utbytet med andra som varit genom samma sak är något Eva Larsson uppskattar mer nu.
– I början var man inte så brydd men nu är det viktigt att träffa dem, säger hon.
Hon beskriver att hon jobbade mycket innan, och att det blev sådär med sömnen.
– Om man kollar hur jag levde då, och hur jag lever nu så är jag ju väldigt skötsam nu. Jag sover många timmar på natten, säger Eva Larsson som innan sjukdomen jobbade inom transportbranschen.
Det tog ungefär tio år innan hon började läsa böcker igen. Det blir ofta feelgood.
– Nu är det jättekul att läsa. Jag läser behagliga böcker, det är fint.