Ett yrkesliv med öga för bilder

? Jag har ju haft en så oförtjänt stor tur och även haft det så väldigt trevligt. Under hela mitt yrkesliv, säger Gardar Sjödin, drygt 65, och kopplar ihop händerna bakom huvudet och ser väldigt avspänd ut där han sitter i ett sammanträdesrum i de lokaler som nu successivt håller på att evakueras hos SVT. Han kommer från trakterna kring Sandöbron. I det ?röda Ådalen?. Han var FN-soldat i Gaza, tillsammans med bland andra Bosse ?Nygammalt? Larsson 1959?1960. Det sistnämnda året såg han en annons där en ?filmpassare? söktes, av TV i Stockholm. Enda kravet var att körkort skulle finnas. Jobbet blev hans Gardar Sjödin sökte jobbet. Och fick det. Och har därefter i egentlig mening aldrig haft någon anledning att se sig om igen. Det är nu nästan 45 år sedan. Och Gardar is still going strong. ? När man jobbade som passare innebar det att man fick vara assistent åt i princip alla, erinrar han sig fromt. ? Jag hade ju ingen aning om nånting. Men jag lärde ju mig. Första jobbet var SM i nattorientering 1960, i Karlstad. Då träffade jag Sven ?Plex? Petersson första gången. Men inte den sista. ? Och jag gillade ju sport och tyckte att det var ju jäkla trevligt att få åka omkring och jobba med det. Och få betalt dessutom! Under åren i Stockholm i början av 1960-talet jobbade Gardar också mycket med nöje och TV-teater och han minns en tagning med Zarah Leander och en flaska whisky, samt inspelningen av Bengt Lagerkvists TV-pjäs Gäst hos verkligheten, när man höll till nere i Småland i flera månader och han hann bli åtminstone lite bekant med John Elfström, som hade en av huvudrollerna. ? Och Rex Brådhe. Jäklar att du känner till honom! Litet gäng Gardar Sjödin lärde känna TV-fotografen Per-Åke Blidegård och denne tipsade om Luleå som blivande tjänstgöringsort. ? Inte ett skit kände jag till om Luleå. Hade varit där en gång, men jag fick höra att ?du kommer att trivas? och ? det gjorde jag ju. Det var en tapper liten skara som utgjorde personalen på TV i Luleå på den tiden. Torsten Åhlander, ?Putte? Palm, Christian Hedlund, Gardar, Per-Åke Blidegård och ytterligare några. 1964?1965 ville Gardar börja filma själv. Och med ihoplånad utrustning började han och ?Cricke? Hedlund filma nyhetsinslag. 108 minuter på ett år. Det var mycket då. Och är det väl även nu. Utrustningen var orimligt tung på den tiden. Vid ett tillfälle i Kiruna råkade Gardar köra över en Arriflexkamera med bilen. Den höll. Det var bara att filma vidare. ? Märkligt nog har jag klarat mig från belastningssador. Men nog fasiken har man slitit och burit alltid. Och så nu då ? när det nästan inte behövs någonting när man ska ut på jobb. Vilken förändring. Jorden runt Gardar Sjödin har haft förmånen att skickas ut på jobb över mycket stora delar av jordklotet. Han har varit än här och än där och många år har han haft 130?140 resdagar. ? Jag slängde alla reseräkningarna härom dagen, det var en hel del, konstaterar han. ? I sådana lägen gällde det att ha en förstående hustru. Och det har jag. Än i dag. Vid gruvstrejken i Kiruna 1969 var han hemma på julafton och nyårsafton. Annars satt han fast där i två månader. Något sånt räknar han inte med att någon svensk journalist ska få uppleva igen. På 1970-talet var han med och jobbade med TV-serien Tjocka släkten, som skrevs av Lars Molin och spelades in i Karlsvik utanför Luleå. 1979 var han ute 39 dagar (eller var det 40?) i amerikanska nationalparker i Alaska och Aleuterna och hade björnar som dagligt sällskap. Och Safarirally i Kenya, expeditioner med aboriginer och fårklipparlag och guldgrävare i Australien, kontinuerliga uppdrag i samband med Ingemar Stenmarks slalomcirkus i slutet av 70-talet, en dramadokumentär om bestigningen av Kebnekajse, en prisbelönt film som hette Leva vid havet ? som handlade om fiskarna på Junkön i Luleå skärgård ? och ungefär hur mycket mera som helst. Samt mängder av reportage i fjällvärlden. Dem har nog Gardar trivts kanske allra bäst med. ? Man måste vara socialt begåvad, lyhörd för det mesta och inte stöka till det för sig i onödan ? för att kunna klara sig i det här jobbet, summerar Gardar Sjödin och tillägger att ?visst har det väl varit lite dramatiskt då och då men det har ju ändå alltid gått bra?. Som när han och ljudteknikern samt radarparskollegan ?Putte? Palm nära nog brann inne, när de följde en grupp vid brandkåren i Luleå. Eller när han ramlade genom isen, tog sig upp själv men tappade en kamera för 400.000 kronor. Kör nog på ett tag till Åtta TV-chefer i Luleå har han avverkat. Om han minns rätt. I dag fredag jobbar han med Nordnytt. Det är sista officiella arbetsdagen. Men redan nästa vecka går han in och gör ?en grej? som är inplanerad sedan tidigare. ? Och jag är inte helt främmande för att göra grejer även i fortsättningen. I min egen takt, säger 65,5-åringen som nu ska sortera sitt gigantiska bildarkiv, ägna sig åt sommarstugan och båten, kanske ta upp sportfisket igen samt på nyårsaftonen ämnar skjuta upp en raket (?en enda!?) tända och röka en cigarr samt dricka ett glas champagne. Jo: Gardar Sjödin har ätit sex kungamiddagar på raken också. Det var när han var med och följde majestätet längs Kungsvägen en gång. I sex dagar. Man åt ju, som bekant, varje dag ? En gammal lirare som Gardar lägger ju för övrigt aldrig av helt och hållet. Det har i alla fall jag väldigt svårt att tro på.

Ett yrkesliv med öga för bilder

Efter 40 år som fotograf (och drygt fyra år dessförinnan som passare) slår i dag, fredag, Gardar Sjödin vid SVT i Luleå av kameran och ? går på gravölsfest för det gamla TV-huset där verksamheten avslutas för att strax flyttas till andra lokaler. Efter 39 år.