Ett stand up-stalbad på skolan

Men självklart behövs det ju lite mera än så också. Inte minst ett självförtroende av gott snitt, från den som väljer att blottlägga sig inför en skoningslös publik, samt nerver ? om inte av stål så i alla fall inte gjorda av spaghetti heller. Även det från den som står där på scenen, i lampskenet, och försöker få publiken att skratta. Hittills har inte den stand up-komiska verksamheten haft någon plats alls i den utbildning som erbjuds eleverna vid landets teaterhögskolor. Intill alldeles nyligen, vill säga. När skådespelaren och stand up-veteranen Thomas Oredsson genomförde ett drygt 20-timmarsblock med de åtta eleverna i årskurs två på Teaterhögskolan i Luleå. ?Säkert skitskraja? Kuriren var med vid redovisningen. Och det är knappast någon överdrift att påstå att det tändes en och annan stand up-stjärna där och då. ? Nu är de helt säkert skitskraja allesammans. Men förhoppningsvis har de nu också lärt sig vad de ska vara rädda för. Och varför. Samt att det här också handlar om att stå ut, noterade Thomas Oredsson just innan det var dags för den första eleven att riva av sin cirka tre minuter långa monolog (med eget material!) framför den handfullsstora publiken som samlats för att bli roade. Först ut var Sarah Maya Jackson, 30 år, som snitslade till en monolog om hur hon blandat ihop sina p-piller med sömnpiller samt om de problem ? med fetma och karlar ? som kvinnor inte sällan plägar att ha. GIck bra Det gick som en dans. Publiken skrattade och det gjorde Thomas Oredsson också. J Därefter avlöste Anders Tolergård, 25 J Bashkim Neziraj, 25 (som framgångsrikt och rätt verbalt drastiskt använde sig av sin bakgrund i Kosovo) J Maria Alm Norell, 27 (med småländska uttryck) J Den 1,97 långe Henrik Svalander, 25 (som hade sin mamma i publiken) J Gabriella Widstrand, 24 (som använde sig av en betydligt bredare göteborgsk dialekt än hon vanligtvis gör) J Hilde Marie Farstad Bergersen, 22 (som erinrade lite lätt om sin norska bakgrund) J Stockholmaren Christopher Wagelin, 27 (som bland annat förmedlade sina intryck från en kväll på krogen i Luleå och det gemytliga i att någon lokal hjälte hade tilltalat honom med orden ?vet du vad det är för skillnad på en stockholmare och en basketboll? Jo, på basketbollen får man inte sparka?). I pausen, innan det var dags för Thomas Oredsson att kommentera elevernas insatser, hade nervositeten släppt för samtliga och glada kommentarer korsade varandra i luftrummet. ? Vi borde ha något slags pris för det här! tyckte någon. ? Vi borde ha något slags pröjs för det här! tyckte någon annan. En av de som hade gått upp och blottlagt sig själv i en stand up-rutin var också David Carmel, som tidigare studerat vid Teaterhögskolan men som varit med nu mest bara för att förkovra sig och för att han tyckte att det varit roligt. Sedan blev det då dags för kritiken. ? Jag är jätteimponerad, öppnade Thomas Oredsson med. ? Ni har verkligen plockat ut det optimala ur era respektive material. Ingen liknar den andra; alla har sin ?grej? ? som sagt: det här var mycket bra! Högt tempo hela vägen Därefter gick Thomas Oredsson in på individuella bedömningar av vad var och en av eleverna gjort. Det behöver inte redovisas här, men någon fick veta att ?man kan inte garva åt nåt som man inte känner igen?, någon annan korrigerades med att ?det hade kanske fungerat ännu bättre om du hade tagit det lite lugnt och fint?, en tredje tillsades att ?det gäller att hantera rutinen så att den inte märks? och en fjärde fick veta att ?du började för fort ? men i och för sig: du behöll ju det tempot också!?. Fixade att mamma var där Vid ett tillfälle påpekade Thomas Oredsson att ?somligt underströk du med dubbla röda streck ? men det kändes som att det var på riktigt och därför köpte vi det?. Henrik Svalander fick veta att ?det faktum att din mamma fanns i publiken hanterade du väldigt snyggt? men ?när du läste texten som om den låg på golvet kändes bara fel ? då hängde vi inte med!?. Thomas Oredsson nämnde också den ?smärta som det innebär att befinna sig öga mot öga med en publik, som inte sällan kan vara onykter också ? nu har vi ju inte lärt oss hur man häcklar en publik eller verbalt tar itu med den som häcklar från publiken, det får bli vid ett annat tillfälle!?. Hilde Marie Farstad Bergersen beskrev den upplevelse hon nyss varit med om: ? Det kändes som om jag var helt blank. Som om det bara kom ord ur min mun och jag inte visste varför. ? Men nu lärde jag mig att arbeta under press. Verkligen! Någon hade, enligt Thomas Oredsson, varit ?onödigt taskig mot kungen ? han lider ju av ordblindhet och att kalla det för dyslexi är ju väl hårt. Det kan ju knappt vi som inte lider av det stava till?. Man ska inte heller, undervisade Oredsson, bli övertydlig och räkna med att publiken ska skratta om exempelvis tio seku-nder. ? Då gör vi inte det. Så är det bara. Till sist meddelades eleverna att de nu hade ?fått sniffa på vilka verktyg som finns i stand up-lådan?. Tycker det är viktigt Eleverna var dock rörande överens om att de önskade sig någon form av fortsättning på den här undervisningen. En workshop kanske? Eller till och med en kontakt med någon lokal krögare, som i sin tur kanske skulle kunna tänka sig att låta eleverna framträda med diverse stand up-nummer för allmänheten? Thomas Oredsson är stenhårt av den åsikten att stand up-undervisning är en helt nödvändig del av det man får lära sig vid en teaterhögskola. ? Jag hoppas att även de andra teaterhögskolorna i landet kommer att ta upp det här i sin undervisning. ? Men jakten på skrattet får aldrig bli ett självändamål. det bör vara mera än så, säger Thomas Oredsson som själv uppskattar stand up-komiker som Adde Malmberg och Ellen DeGeneres men som känner sig ?mera tveksam? till exempelvis Eddie Murphy.

Ett stand up-stalbad på skolan

En mick, lite lampor, en publik.Formellt sett är det vad som behövs för att en stand up-föreställning ska kunna genomföras.

En mick, lite lampor, en publik.
Formellt sett är det vad som behövs för att en stand up-föreställning ska kunna genomföras.