För fem år sedan valde Josefine Norgren att lämna sitt gruppboende för att prova på att bo i en egen lägenhet.
Hon flyttade in i en tvårummare i Luleå.
– För första gången i mitt liv fick jag bo ensam. Det var spännande, men tyvärr höll det inte i sig särskilt länge. Redan efter tre månader började jag må riktigt dåligt, berättar Josefine Norgren, 32.
Parfymen räcker inte för att dölja den instängda lukten i lägenheten. Köksbordet är täckt av konserver, kattmat, öppnade matförpackningar och odiskade tallrikar.
Josefine Norgren har in i det sista tvekat inför mötet med Norrbottens-Kuriren. Hon tycker att hennes hem ser för ostädat ut.
I vardagsrummet ligger tallrikar, chipsskålar, kattsand, bomullstops, medicinkartor, kläder på varje ledig yta.
På balkongen ligger soppåsar slängda i en hörn. Balkongdörren hålls stängd för att inte släppa in flugor i lägenheten.
– Jag kommer aldrig att bli frisk i den här miljön. Jag blir svart om fötterna om jag går barfota. I mitt hem bor fläskängrar, silverfiskar och fluglarver. Jag orkar inte städa, säger Josefine Norgren med eftertryck.
Hon var 14 år gammal när hon fick diagnosen Asperger med autismspektrum.
Aspergers syndrom är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som kan ta sig olika uttryck och med olika svårighetsgrader.
Det kan handla exempelvis om svårigheter att förstå vad andra personer säger eller känner. Det kan också vara svårt att bryta rutiner eller fatta beslut.
– Jag har en så kallad högfunktionell autism. Det innebär att jag behöver höga doser av stimulans. Jag blir fort uttråkad och vill helst göra tre saker samtidigt. Om jag ser på en film händer det att jag samtidigt spelar ett spel på mobilen och surfar på nätet på en tredje skärm, förklarar Josefine Norgren.
Enligt henne är anledningen till att hon mår dåligt att hon aldrig fått möjlighet till psykiatrisk behandling efter alla år av mobbning i skolan.
I dag lämnar Josefine Norgren sin lägenhet bara någon enstaka dag i månaden, ofta för att hämta sina mediciner.
Hon lider av en kronisk depression, som har fått hennes anhöriga att kontakta Norrbottens-Kuriren.
– Tidningen är vår sista utväg. Jag är så orolig. Det känns som om mitt barn är på väg att gå under. Jag vill att någon ska uppmärksamma hennes situation och ge henne den hjälp hon behöver. Min största rädsla är att hon håller på att äta ihjäl sig, förklarar mamma Britt-Louise Norgren vars egen sjukdom förhindrar henne att städa hemma hos sin dotter.
Två gånger i veckan kommer teamet från boendestödet på besök, men det är inte alltid som de blir insläppta i lägenheten.
I juni slog familjen larm till socialkontoret som kallade till ett nätverksmöte, men de anhöriga är missnöjda med resultatet.
– Inget har hänt. Man undrar vilken skyldighet som kommunen egentligen har att hjälpa personer som Josefine. Det känns om alla parter bara skyller varandra, säger pappa Rolf Norgren.
Systern Jenny Norgren har svårt att förstå varför ingen från det mobila stödteamet har lämnat in en orosanmälan.
– Det skulle jag ha gjort redan första dagen. Min syster tröstar sig med mat. Dessutom äter hon fel sorts mat. Hon beställer hem chips och har gått upp kraftigt i vikt under de senaste åren.
Josefine Norgren är av samma åsikt som sin familj att hon behöver mer hjälp av Luleå kommun.
– Jag vill bara leva ett normalt liv och behöver hjälp för att klara av det. Framför allt behöver jag hjälp med mina rutiner, med städning och mathållning. Jag behöver någon som orkar med mig och som inte ger upp.