Ett riktigt partyproffs

De sex musikerna hänger på i två välrepade timmar. De har betalt för att leverera ett party och gör det vant och proffsigt.
- Luleåkalaset var vår bästa spelningen förra sommaren, så nu är vi redo att parta med er! Tjoar hon efter inledande hiten Fire.
Det är retrosoulen som berett Jasmine Kara plats högt upp på radions spellistor och mackarnas topplistor. Debutalbumet har tagit henne från Örebro till både New York och Japan.
Hon har några egna hits, men har också lyckats med covers som In the Basement och My babe (don’t stand no cheating). På skiva har hon hållit igen och fått fram ett skönt 60-talssväng. Men att Kara är barn av sin tid, född 1988, märks på scen.
I Kulturens hus är det musik med extra allt, precis som Whitney och Beyoncé. Tonerna sitter – ibland hårt som ett skridskosnöre, vilket förtar lite av svänget. Men hon har publiken med sig. Tre låtar in är de igång med både styrdans och vuxendisko. Känslan är där och händerna börjar pumpa i höfthöjd.
Halvvägs genom setet kommer ett kort andningshål. Hon ska ta sig an artisten som är hennes största förebild ”förutom Tupac”. Så hon säger åt publiken att hålla om sina kära. Sen viftar hon bort det.
- Nä, jag ba skoja!
Hon ler bländande och sträcker mikrofonen mot publiken i refrängen. På hennes ”you make me feel” svarar de duktigt ”like a natural woman”. Hon saknar lite allvar för att nå upp till Aretha Franklin. Men att klia sig i skägget och fundera på tyngd och autenticitet lönar inget till. Det skulle bara paja lördagsfeelingen.
Det är hög energi på scenen och det vore konstigt om inte det välkammade bandet svettades i sina svarta kostymer. Kara är bättre klädd för jobb i strålkastarhettan. Magen är bar, aerobicsbrallorna är tajta och där emellan tittar en diamant i naveln fram. Bakom det svart-vita håret blänker guldblaffor i öronen.
Det är Svartö Blues som tagit Jasmine Kara till Norrbotten. När bandet får glänsa i In the Basement vet publiken vad de ska göra.  Sax, trombon, klaviatur, gitarr och bas. Efter varje solo kommer en applåd. Ett särskilt ös är det i keyboard och orgel.
I ett sista extranummer lämnar Jasmine Kara publiken med en allsång som ekar flera minuter efter att hon lämnat scenen. Det är snyggt. I morgon är det dags för nästa festlokal eller stadshotell. Då blir det samma festliga, välrepeterade stök. En gång till.