Solen sken, häggen blommade, kläderna var nystrukna och de vita sammetsmössorna ”on fleek”, som man säger. Mitt inre gnagande kunde inte förklaras med yttre faktorer. Vi drack frukostskumpa i Stadsparken i Luleå och rusade ett par timmar senare ut på trappan till språklådan under vilda tjut. Fy fan vad vi var bra. Klumpen i halsen berodde inte på någon sorg över att klassen jag hängt med i tre år skulle lösas upp och spridas för vinden, mina gymnasieår kändes mest som ett skavsår. Det jag kände på studentdagen var panik, över att jag inte hade en susning om vart livet skulle ta vägen. I tolv år hade skolan varit en ram att förhålla mig till. Plötsligt ansågs jag redo att sparkas ur boet och bli något. Typ vuxen. Inte konstigt om man blir livrädd.
Ett par tusen norrbottningar sätter snart punkt för sin gymnasietid. Håller du inte i hatten kan studentnotan bli en saftig historia.
Mössa, plakat, fester, håruppsättningar, proffssmink, balbiljetter, utstyrslar, flådiga fordon och studentflak kan gå loss på över tio tusen spänn, enligt siffror från Svensk Handel.
Det är ju ett vansinne bara privilegierade familjer har råd med. Jag vill inte beröva den skoltrötte glädjen över att äntligen få slippa pressen som skolan under lång tid inneburit.
Fira att det är slut på nationella prov, fransk grammatik och andragradsekvationer.
Fira att du alls orkade gå till skolan nästan varje dag, men att examensveckan blir minnesvärd är ingen garanti bara för att den är svindyr.
I efterhand framstår slutet på min skoltid som något av en tävling. Jag deltog halvhjärtat.
Balklänningen var begagnad, hår och smink kirrade en sistaårselev på frisörlinjen och till balen åkte vi taxi. Ändå blev det dyrt.
Än i dag undviker jag bilderna från balkvällen. Inte enbart för att jag aldrig känt mig bekväm i hårt markerade ögonbryn, vita handskar, tuperad frisyr och vinrött lättstift, utan för att hela grejen kändes fejk. En uppvisning i siden och satin, med framtidsångesten pickande i bröstet.
Jag tänker så här: Gena i studentkurvorna. Man kanske inte behöver gå så långt som en väns mamma, som föreslog hemgjort fulvin i sodastream som champagnesubstitut, men vräng dig inte avig för ditt livs sista skolavslutning.
Med lite perspektiv kommer du att minnas studenten bara delvis, eventuellt genom balfoton du helst vill slippa se.
Jag slirade på med allt möjligt i flera år efter gymnasiet. På hemmaplan och utomlands.
Hoppade på en högskolekurs, hoppade av, testade, trevade, ströjobbade, gick på nitar och tog ny sats, tills polletten plötsligt trillade ner och jag hittade ett spår som kändes rätt.
Allt ordnade sig.
Till dig som känner paniken stegras över att snart stämplas som flygfärdig, utan att ha stakat ut någon ny riktning.
Skit i universitet, studielån och kravfyllda vuxenjobb tills du fått en känsla för vad som skulle göra dig lycklig. Hanka dig fram, res dit näsan pekar, säsongsjobba, gör val och ångra dig.
Den ljusnande framtid kommer att bli din. Allt ordnar sig.