Ett liv i kärlekens tecken

Det var under kristallkronorna på gamla ärevördiga ?Festis? som den unge elektrikern Jerry Grahn, bjöd upp Gudrun -Andersson, till det som skulle visa sig bli tidernas dans. Då skrev vi året 1950. ? Vi hade gått runt och spanat på -varandra några helger. I alla fall hade jag fått syn på en häftig tjej, berättar Jerry som -alltid gillat att säga sanningar och som i alla lägen stått för sina ord. Gudrun var alldeles säkert en häftig tjej. Även på den tiden. Nu, 55 år senare, dansar Jerry och -Gudrun vidare men båda erkänner att -turerna inte alltid gått på rosor. ? Det ska gudarna veta att vi, som alla andra, fått lära oss förstå det där om att älska i nöd och lust. Att älska i lust är -förstås inte någon större konst men i nöd; då prövas kärleken, förklarar Gudrun i dag 71 år och sedan luciadagen, 13 december 1952, gift med sin Jerry, 74 år ung. Gjorde slag i saken I Festivitetssalen på Statt har många mött kärleken. När Swingers och de andra -dansbanden tutade igång var grabbarnas steg över till tjejsidan garanterat raska. ? Det hände att man blev uppbokad både två och tre dansar i förväg, minns Gudrun med ett leende. Men Jerry från Svensbyn låg på plus hos Luleåtjejen Gudrun. Han fick första -damernas och de rätta signalerna, om man säger så. Och så gick det som det gick. Jerry och Gudrun gjorde slag i saken. Det blev -bröllop i Domkyrkan med de bästa -vännerna som vittnen. Middagen intogs i Gudruns föräldrars hus på Parkgatan. ? Där blev det trångt när min släkt kom, minns Jerry och skrattar gott. Det unga paret Grahn hade kommit ur startblocken. Framför dem låg hela långa banan. Den var varken spikrak eller platt som en pannkaka. Där fanns kurvor, motbackar, motvind, regn och rusk. Även om den första tiden bestod av väldigt mycket ?lust? så fanns där, redan från början, också en hel del ?nöd?. ? Det var kämpigt i portgången. Jag jobbade som elektriker vid sekundärstationen i Notviken. Första tiden bodde vi väldigt enkelt och spartanskt i en liten lägenhet nära Gudruns föräldrahem. Så småningom dök det upp en drömlya, som vi tyckte då, precis lagom till det att Yvonne, vår första dotter, skulle komma till världen, berättar Jerry. ?Lägenheten bestod av ett rum och kök och minns jag inte fel så hade vi varmvatten, berättar Gudrun och veckar pannan när hon funderar. ?Här, på Lulsundsgatan, hade vi vår första riktigt fina tid. Vi trivdes bra, helt enkelt. 17 år som hemmafru För Gudrun innebar äktenskapet också början på ett liv som hemmafru. I 17 år kom Gudrun att ta hand om familjen med undantag av lite ströjobb här och där. ? I dag märks den insatsen i plånboken i form av bedrövlig pension, betonar -Gudrun. Maken Jerry ville vidare i sin karriär och med målsättningen att trygga familjens välbestånd sökte han nya utmaningar. ? Jag fick ett jobb i Harsprånget som maskinist. Det var året efter vårt giftermål och folk i vår omgivning skakade på huvudena. Men jag tyckte det lät bra med bättre betalt och det var inte oviktigt i det läget. Jag flyttade upp ensam en tid men Gudrun kom efter med Yvonne. Vi blev inte mer än ett och ett halvt år i Harsprånget innan jag fick chansen att ta nästa steg, berättar Jerry. Då var det F 21 som sökte elektriker och Jerry fick ett av jobben. Tillbaka till Luleå men nu till den vindsvåning som Gudruns pappa Ludde ställt i ordning på Parkgatan. Ansvar för barnen Jerry fortbildade sig i Västerås under en period innan han tillträdde sin nya tjänst vid flyget. Parallellt med jobbet pluggade han på en utbildning till yrkeslärare. Det blev också nästa jobb i livet för Jerry som hann med att jobba som lärare vid -Robertsviksskolan och Bergnässkolan innan han pensionerades i mitten av 1990-talet. För Gudrun blev det här en tuff tid med tungt ansvar över barnen. Åtta år efter Yvonne kom Elisabeth till världen 1961. När möjlighet gavs hoppade Gudrun in som expedit i ett par av Luleås damkonfektionsbutiker. Erfarenheten inom damkonfektion som Gudrun fick hos Mertz och Karla före giftermålet gjorde det lätt att få arbete i Luleås butiker. Gudrun fick dock vänta till 1972 innan hennes yrkesverksamma liv skulle bli verklighet, på allvar. ? Jag började på damavdelningen på Domus och där blev jag i tio år. Därefter följde en härlig tid hos Agda Pettersson i Shopping och Magnifique kom att bli min slutstation, berättar Gudrun. Nu har vi hunnit fram till mitten av 1990-talet och av ungdomarna som gled fram under kristallkronorna på Festis hade det hunnit bli förhållandevis pigga pensionärer. Gemensamma intressen ? Det vore väl att ljuga att säga att vi aldrig varit osams under våra snart 53 år som gifta. Ibland har det blivit lite för mycket av saker och ting. Som när jag hade 32 fotbollstrunkar att sköta om med tröjor, byxor och strumpor till några hundra fotbollsspelare i Notvikens olika lag. Det kunde ta emot, minns Gudrun som ändå ställde upp för sin entusiastiske man och fotbollsledare. ? Det var en rolig tid även om vi plötsligt kände att målet var nått. Vi orkar inte längre. Så var det för oss med fotbollen. Vi växlade spår och hamnade på golfbanorna i stället. Där är vi ännu och fördelen med den hobbyn är att vi kan vara tillsammans i nöd och lust, faktiskt, säger Jerry och tänker på en golfspelares vedermödor med bra och sämre dagar. Att göra saker tillsammans har varit och är Gudruns och Jerrys tips till andra för att lyckas i det långa loppet. ?Då gäller det inte bara golfspel. När vi går ut för att roa oss har vi alltid strävat efter att göra det tillsammans, inte var och en på sitt håll, understryker Gudrun. Som sagt; det handlar om nöd och lust. Kampen ? och glädjen ? ska man dela med varandra.