Ett liv i balans är målet för Anna-Karin

Det är inte alla som ser pengar som främsta moroten i yrkeslivet. För somliga är det tvärtom – pengarna är medlet att kunna jobba med sin dröm.
Det är inte någon framtida förmögenhet Anna-Karin har för ögonen när hon tittar ut över hagarna där hästarna går. Inte om man pratar om materiell förmögenhet i alla fall.
– Nej, inte blir man rik, inte. Eller förresten, det här är också rikedom, säger hon.
När Anna-Karin växte upp fanns det alltid djur i familjen men just hästdrömmen var hon ensam om. Intresset skaffade hon sig redan som liten när en kompis frågade om Anna-Karin tyckte om att rida. Det visste hon ju inte eftersom hon aldrig hade provat men hon följde gärna med och på den vägen är det. Så småningom fick en annan kompis en ponny som Anna-Karin fick låna ibland.
– Jag kommer ihåg det än i dag. Två kronor betalade jag för att få rida.
Sköter både hästar och anläggning
Det mesta har hon lärt sig själv men hon har också ridit en del hos andra, bland annat hos Bränna-Karin i Boden.
Hästintresset har hållt i sig livet igenom och hon har både tävlat en del i dressyr och jobbat som ridlärare innan hon tog steget 2001 och började med egen verksamhet.
Däremellan har hon varit kommunanställd och jobbat inom hemtjänst, arbetsterapi, fritids och förskola.
Anna-Karin har inga anställda utan har hand om både lektioner och skötseln av hästar och anläggning själv. Maken Lars hjälper henne med den ekonomiska biten och bokföringen.
– Ja, han har två jobb. När han kommer hem från sitt eget får han sätta sig på kontoret hemma ...
Hon träffade Lars när hon bara var 15 år och de har hållit ihop sedan dess. Första barnet av två fick de när Anna-Karin var bara 19 år och nu har de hunnit få två barnbarn också. Eftersom de jobbar på olika håll, hon i stallet och han i stan, hinner de inte ses mycket.
– Vi brukar i alla fall äta lunch hemma tillsammans, skrattar Anna-Karin.
Inte bara hästar
Att driva stallet är visserligen en dröm som gått i uppfyllelse men det är inte alltid en promenad i parken – men för Anna-Karin finns inget alternativ.
– Ja, det är klart, hade jag inte det här skulle jag ju vara tvungen att jobba med nåt annat men det är ju det här jag vill göra. Vad som än händer kommer jag alltid att hålla på med hästar.
Det är inte bara hästar hon jobbar med, säger Anna-Karin. Hon jobbar med människor också. Till ridskolan kommer både barn och vuxna med en dröm om att lära sig rida. Alla har olika förväntningar och förutsättningar och Anna-Karin har lärt sig läsa av de flesta.
Hon tycker om att följa eleverna och se dem utvecklas, ibland går det fort och för andra tar det längre tid. Både nybörjare och erfarna ryttare tar lektioner – en och annan med högre ambitioner, andra bara för att det är kul.
– En del är rädda och då måste man lära sig att läsa av det och hjälpa dem att tackla det. Jag brukar förklara för alla att hästar är hästar och man kan ramla av, det gör alla någon gång.
På frågan om vad det är som gör att just hästarna har fått en så stor plats i hennes liv dröjer hon lite med svaret.
– Det går inte att komma ifrån att hästar har en speciell utstrålning. Och så tror jag det handlar om omhändertagandet. Jag rider inte så ofta som jag skulle önska men jag tycker också om att vara med hästarna och sköta om dem.
Investerar både tid och pengar
Den första egna hästen hette Kung och den köpte hon när hon var i 25-årsåldern. Sedan dess har det blivit många fler. Just nu har hon 24 hästar i stallet. Anna-Karin har svårt för att sälja någon av dem och även när hon har haft funderingar på att göra det har det sällan blivit av. Hon blir fäst vid dem alla men visst är det en och annan som får en särskild plats i hjärtat.
– De hästar man har ridit in själv får man ett speciellt band till.
Hon säger att hon haft tur också, att de flesta hästarna har fungerat bra som ridskolehästar.
– Ja, och så har jag också ovanligt friska hästar.
Hon investerar all sin tid och de inkomster hon drar in direkt i verksamheten. Tidigare tog hon ut en liten lön men nu sparas även den för framtiden. Anna-Karin tar inte ut semester utan finns i stallet sju dagar i veckan, året om.
– Det händer att vi åker till stugan en gång om året, på midsommarafton, men då är jag bara borta över natten ... jag vet att det finns de som lejer bort arbete och jobb och åker utomlands men det är inget för mig. Det är här jag vill vara.
Ett ridhus är drömmen
I vintras var Anna-Karin tvungen att anställa ridlärare när hon vid ett olyckligt tillfälle bröt foten.
– Ja, jag insåg att det inte riktigt fungerade för mig då.
Annars står hon ute i ur och skur, året runt, och undervisar på ridbanan.
– Ja, det har känts i vinter. Är det 25 minusgrader fryser man efter ett par
timmar, oavsett hur man klär sig.
Även om hon menar att hästarna mår bra så skulle Anna-Karin vilja kunna ge lektioner under tak. Det skulle underlätta både för henne och eleverna.
Närmast i tid ligger också drömmen om ett ridhus i byn som hon hoppas kunna förverkliga till sommaren. Så fort alla papper är klara ska delar av anläggningen – byggnader, staket och stängsel och ridbanans underlag – börja flyttas.
Tanken är att Anna-Karin och Lars ska göra det mesta av det jobbet själva annars blir det för kostsamt. Kuriren har berättat i tidigare artiklar om de långt gångna planerna och också om de hinder som dykt upp på vägen.
Men Anna-Karin tror på sin vision.
– Ja, jag ser mig själv och hästarna vara där framöver och att vi står inomhus. Jag måste tänka så.